Kommer amerikanerna drabbas av massiva prishöjningar på Ozempic, Lego och fläskfilé? Det frågar sig landets tidningar efter Donald Trumps hot om att införa tullar mot Danmark, alltså i praktiken mot EU, för att vinna Grönland.
I samma utspel hotade Trump med ”betydande” tullar även mot Mexiko och Kanada. Donald Trump är helt klart en ivrig förespråkare för tullar. Och förra mandatperiodens tullhöjningar kan ha gett honom politiska fördelar.
Under Trumps förra presidenttid införde han till exempel tullar mot stål och aluminium. EU svarade då med strafftullar på Harley Davidson-motorcyklar och Jack Daniels-whisky.
Äntligen fanns någon som brydde sig om amerikansk industri. Som gjorde något.
2021 slopade Biden tullarna mot europeiskt stål och aluminium, men som helhet fick tullarna amerikansk stålindustri att frodas. Produktionsvärdet ökade med cirka 17 miljarder kronor.
Glädjen var förstås inte lika stor hos övrig amerikansk tillverkningsindustri. Fords vd hävdade att prisökningarna kostat företaget 11 miljarder kronor. Som helhet verkar tullarna ha skadat amerikansk ekonomi.
Men frågan är om det berör Trump. För oavsett ekonomiskt utfall var tullarna populära bland väljarna. Arbetare i mellanvästern, Great Lakes-regionen och södern, där industrier gynnades, var mer benägna att rösta på Trump och andra republikaner 2020. Kanske mer för den politiska symboliken än de ekonomiska resultaten. Äntligen fanns någon som brydde sig om amerikansk industri. Som gjorde något.
Det är sannolikt inte ekonomiska överväganden, utan populariteten hos befolkningen, som fått Trump att lova 20-procentiga tullar på alla utländska varor och 60-procentiga på varor från Kina.
Men faktum är att även motståndarsidan har vänt sig bort från frihandel. Och det är inte bara det geopolitiska läget som gynnat den här nya protektionismen. Det handlar också om hur avindustrialiseringen slagit mot hela länders självförtroende. Outbildad arbetskraft har fått det tuffare i hela västvärlden, vilket har märkts tydligt i valresultat.
Höjda tullar har fördelen att de inte kostar något för statskassan, utan tvärtom drar in pengar.
Bidens motstrategi har inte varit tullar, även om han behållit många av Trumps tullar mot Kina, utan massiva subventioner till sektorer som gynnar grön omställning eller geopolitiska intressen. En storsatsning på halvledare (CHIPS Act) skulle till exempel göra amerikanska Intel till en global ledare. Det gick kanske inte lika illa som för vårt svenska projekt i samma anda – Northvolt – men startsträckan blev ordentligt tuff. Lite oturligt ur amerikanskt perspektiv verkar det istället vara ett taiwanesiskt företag med produktion i USA, TSMC, som dragit störst nytta av subventionerna.
Subventioner för att bygga nationella ”champions” har visat sig vara svårare än väntat, både i USA och i Sverige. Dessutom kostar det skattebetalarna enorma summor, och resultaten låter vänta på sig. Det är egentligen för tidigt att utvärdera Bidens gröna satsningar, men det tycks finnas ett hopp om att de åtminstone ska lyckas bättre än höjda tullar.
Höjda tullar har dock fördelen att de inte kostar något för statskassan, utan tvärtom drar in pengar. Trump har lovat att använda dessa inkomster för att finansiera skattesänkningar.
Det lär behövas med tanke på att Trumps kampanjlöften kan antas höja den generella prisnivån på varor i USA med 3-4 procent. En rejäl inflationsrisk, med andra ord. Dessutom drabbas låginkomsttagare värst eftersom de köper mer varor och färre tjänster, som ju inte berörs av tullökningar. Fattiga handlar mat i affären, medan rika går på restaurang och betalar för servicen.
Det hela är ett episkt misslyckande för en frihandelsera som hade alla förutsättningar att leverera ökat välstånd till alla.
Till viss del handlar rörelsen mot protektionism om Kinas statliga politik för att stötta export. Landet fortsätter strategin trots Kinas nu svaga inhemska konsumtion.
Men det hela är också ett episkt misslyckande för en frihandelsera som hade alla förutsättningar att leverera ökat välstånd till alla. I områden med högt humankapital, som USA:s väst- och östkust, klarade man transformationen från tillverkning till serviceekonomi. I Mellanvästern och andra delar av landet gick det inte lika bra. Lösningen borde alltså ha stavats utbildning och omställning.
Trumps hot om nya tullar och Bidens satsningar på nationella industrier speglar en värld där frihandelns löften har svikit många. Istället för att skapa ökat välstånd för alla har globaliseringen förstärkt klyftor och väckt missnöje. Vi står nu inför en ny era, där ekonomisk nationalism och protektionism försöker fylla tomrummet efter klimatpolitikens och globaliseringens misslyckande.