Förskalvet kom i tisdags. Då vidgades klyftan mellan de nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattorna lite till, och lavan strömmade fram på Island. Men jordbävningen fick vi vänta på till dagen efter, då Donald Trump klev in i Vita husets rosenträdgård. Där ruskade han liv i världens börser och nu skälver alla kontinenter på samma gång.
Sedan årsskiftet har jag nyfiket och mer än en gång surfat in på hemsidan hos den amerikanska fackföreningsrörelsens centralorganisation AFL-CIO, för att se vad den tycker. Sedan Trump klev in i Vita huset vittnar inte mindre än 30 pressmeddelanden om en stenhård kritiker av administrationen.
För en fabriksarbetare i Detroit kan Vita husets tullpolitik helt enkelt te sig aptitlig.
Men om tullar har facket än så länge inte sagt mycket, bortsett från ett uttalande om Kanada och Mexiko den 4 mars, och så på kvällen den 2 april, då jorden skälvde. Den som hoppades på att den amerikanska fackföreningsrörelsen skulle sätta ner foten och slå ner på Trumps ”ömsesidiga” tullar får fortsätta hoppas.
Ur ett amerikanskt arbetstagarperspektiv, åtminstone om man befinner sig i rostbältet eller i Minnesotas gruvdistrikt, är aversionen mot frihandel och stödet för tullar förståeliga. Där har fabriker, gruvor och jobb försvunnit, samtidigt som alternativen varit och är få. Mot den bakgrunden blev jag inte förvånad av att det amerikanska bilarbetareförundet UAW förra veckan gick ut och applåderade tullarna på import av bilar och reservdelar. (UAW var dock emot Trump under valrörelsen).
För en fabriksarbetare i Detroit kan Vita husets tullpolitik helt enkelt te sig aptitlig, även om det finstilta tankegodset är både merkantilistiskt och imperialistiskt i en livsfarlig förening. Och dessutom innebär att jobb tillkommer i USA på någons annans bekostnad.
Med det sagt ger vi i svensk fackföreningsrörelse inte carte blanche åt frihandeln.
Här skiljer sig svensk och amerikansk fackföreningsrörelse. I Sverige kan vi kosta på oss en positiv inställning till frihandel. Inte bara för att vi gynnas av exporten, utan också för att vi har en något mer osentimental inställning i förhållande till arbetsplatser som på grund av dess improduktivitet försvinner i kölvattnet av handel eller tekniska språng. Men så har vi också helt andra trygghetssystem och omställningsstöd som underlättar i den ständigt pågående strukturomvandlingen, vilket man saknar i USA.
Med det sagt ger vi i svensk fackföreningsrörelse inte carte blanche åt frihandeln. Handeln måste styras upp så att den blir rättvis. WTO, som fyller 30 år i år, är förstås en nyckel, som vi måste fortsätta arbeta med trots de svårigheter vi står inför. En annan nyckel är det svenska arbetet inom ILO. Lika viktigt är det att EU utformar frihandelsavtal som har substantiella hållbarhetskapitel med stärkta rättigheter för arbetstagare, liksom höga miljöstandarder. På det här området är inte regelförenklingar rätt väg att gå, även om den amerikanska administrationer tycker att EU:s regler utgör handelsbarriärer.
Om vi någon gång ska uppnå rättvis handel krävs att fackliga och mänskliga rättigheter efterlevs.
Avslutningsvis, men inte helt oviktigt i sammanhanget, kommer biståndsfrågan. Om vi någon gång ska uppnå rättvis handel krävs att fackliga och mänskliga rättigheter efterlevs. Här har såväl svensk som amerikansk fackföreningsrörelse kämpat tappert under många decennier.
Tyvärr har Vita huset, mycket motsägelsefullt, kraftigt skurit ner på de amerikanska fackens möjlighet att bidra till rättvis handel och efterlevnad av arbetstagares villkor internationellt. I det här perspektivet blir svenskt stöd till internationellt fackligt arbete oerhört viktigt.