Helgerna har bjudit på svenska historiska serier i manliga miljöer: ”Helikopterrånet” där händelsen utspelade sig för 15 år sedan och ”Whiskey on the rocks” som skildrar den sovjetiska ubåten U137:s grundstötning i Blekinge skärgård 1981.
Själv har jag fått en dos samtida män i spanska Netflix-serien Machos Alpha som skildrar fyra medelålderskrisande vänner i Madrid. Serien har nu fått sådant genomslag att den ska anpassas till flera europeiska länder. En tredje säsong är på gång. Ändå tycks få svenskar hittat till den här normkritiska humorserien, där spanska män i fyrtioårsåldern kastar glåpord som ”patriarkalt!” efter varandra.
Fem spanska manusförfattare, två män och tre kvinnor, undersöker vad som händer med medelålders män i en alltmer jämställd värld.
Varför ska man då bry sig om hur fyra män i Madrid navigerar sin sårade maskulinitet? Ibland kan man verkligen tröttna på ”daltandet” med de män som känner sig frånåkta av utvecklingen och tycker så synd om sig själva att de stödjer den framväxande vågen av auktoritär politik. Samtidigt är det en intressant psykologi.
Den viktigaste reklamfilmen från Trumpkampanjen visade just hur arbetande mäns förmåner idag gick till invandrare och hur transkvinnor hotade de här männens kvinnor.
Det är lätt att tänka på Pedro, Raúl, Luis och Santi som manliga medelålders efterföljare till Hannah, Jessa, Shoshanna och Marnie i Girls.
Machos Alpha inleds på en föreläsning om ”toxisk maskulinitet”, där våra fyra vänner ska lära sig att dekonstruera sin manlighet och erkänna att de är ”sexistiska grisar”. Klipp tillbaka ett halvår – hur hamnade de här?
Fyra män i kris
Pedro, en framgångsrik vd för en tevestation, får sparken efter att ha levererat föråldrade och manligt mossiga program. Ersättaren? En kvinna. Med hushållsekonomin i gungning tar hans fru över rodret genom att skapa framgångsrikt influencermaterial (sådan här mediekritik och självrefererande till tevevärlden återkommer löpande). Pedro, som nu själv blir förhållandets trophy wife, sjunker allt djupare i förakt – både mot sig själv och sin omgivning.
Pedros padelkompisar har sina egna strider. Barägaren Raúl promenerar från sin älskarinna för att fria till sin flickvän, en framgångsrik familjerättsjurist. Men innan han hinner ställa frågan, hinner hon önska sig ett öppet förhållande. Raúl får nu konfrontera sin egen dubbelmoral.
Luis, polis, försöker rädda sitt äktenskap med tafatta försök att krydda deras sexliv – som avbryts av barnen. Och Santi, fastighetsvärderare och misslyckad arkitekt, hanterar ovilligt sin ex-frus otrohet med hjälp av sin Tinder-vana dotter.
En medelålders manlig Girls
Med karaktärer som ständigt utvecklas, fin produktion och Almodovariansk skruv är det ändå lätt att tänka på Pedro, Raúl, Luis och Santi som manliga medelålders efterföljare till Hannah, Jessa, Shoshanna och Marnie i Girls. Eller som en uppvuxen ”Boys” – den svenska Girls-efterföljaren. Fokus på Milennials har skiftat till ett gäng sena Generation X-män som endast skaffat 0,75 barn per man, kanske även det ett tecken i tiden.
Kanske är det en serie om män för män.
Exempel på intelligent manus är hur en av de manliga huvudkaraktärerna utsätts för sexuella trakasserier av en kvinnlig chef. Medan kompisråden pendlar mellan ”anmäl henne” och ”knulla henne” gör de ombytta rollerna i det blame game som följer de här scenerna till en populariserad metoo-uppenbarelse även för den mest inbitne ”sexistiska gris”.
Könsroller i samtidens Europa
Det ska sägas att min sambo gav upp den här serien och lät mig fortsätta själv. Så kanske är det en serie om män för män, såväl alfa, beta som sigma. En annan invändning är frånvaron av klassperspektiv: är det verkligen dessa medelklassmän som drabbats av tjänstesamhällets framväxt?
Men när man tröttat på svenska tillbakablickar i form av helikopterrån och ubåts-”satirer”, känns det ändå modernt att se en serie där könsroller, social status och arbetsliv flätas samman till ett samtida europeiskt vardagsliv.
Vem skriver en svensk remake?