En av den moderna arbetsplatsens stora teoretiker har lämnat oss. Långt före Roland Paulsens ”Arbetssamhället” och David Graebers ”Bullshit Jobs” fanns Dilbert, av Scott Adams, som den 13/1 dog i cancer 68 år gammal. I den tecknade seriens form gav han oss förödande skarpa inblickar i en kontorsslavs vardag.
Scott Adams är kanske det bästa exemplet någonsin på maximen ”separera konsten från konstnären”. Scott Adams har alltid sett sig själv som höger, blev senare i livet närmast ultrakonservativ, och många tidningar plockade bort serien 2023 efter en direkt rasistisk tirad i sociala medier.
Fackföreningar en byråkratisk parasit
De åsikterna lyser igenom här och där – han har publicerat en klimatförnekande strip, en där fackföreningar skildras som bara ännu en parasitisk byråkratstruktur, och en där en påträngande, vagt brunhyad kollega säger ”i min kultur finns inget sådant som personligt revir”. Däremot är det svårt att ens med lupp spåra någon sexism; den buttra Alice är kanske det närmaste serien kommer en positiv gestalt, lika kapabel som Dilbert men inte fullt lika alienerad och socialt inkompetent.
Men framförallt slaktar serien den sorts hurtiga, servila nonsens man idag exempelvis kan hitta i överflöd på LinkedIn – kontorssporten ”modeordsbingo” exploderade i popularitet efter att den figurerat i en stripp 1994 – och avslöjar faktiskt skoningslöst skarpt många myter kapitalismen berättar om sig själv.
De inkompetenta utses till chefer
Marknadskonkurrens tvingar privata företag att organisera sig effektivt och rationellt? Stackars sommarbarn, den illusionen kommer inte överleva din första kontakt med ett modernt kontor.
Meritokrati? Ha! Befordringar styrs enligt Adams av ”Dilbert-principen”: ”de inkompetenta utses till chefer så de inte kan sabotera produktionen”. Senare framförde han en alternativ teori: en framgångsrik karriär hänger på att kunna överleva möten tack vare stor urinblåsa och liten hjärna.
Adams var själv medveten om och försökte överbrygga motsättningen; ett album från 1998 fick titeln ”I’m not anti-business, I’m anti-idiot”. Och det stämmer måhända för en många av stripparna, som när Dilbert och hans kollegor, efter att ingen kan lista ut vem som kallat till ett möte, spekulerar kring att möten utvecklats till livsformer med medvetande och förmåga att schemalägga sig själva; den systematiska dumheten skadar, får man anta, även företagets resultat.
Begåvning för maktspel och korruption
Men i åtskilliga andra strippar lyser igenom att det utifrån vinstmotivet trots allt finns en kall rationalitet bakom vad som på golvet ser ut som vansinne, som när Dilbert argumenterar ”om utmaningar är viktigare än lönenivån, kan du ta mina utmaningar och jag får din lön?” och chefen tänker ”jag måste döda honom innan han infekterar de andra”.
Den ”struthåriga chefen” (liksom hans bulldoglika överordnade från företagsledningen som då och då dyker upp för att krossa allt hopp) är förvisso komplett tekniskt inkompetent, men visar trots allt en viss begåvning för maktspel och manipulation, när han exempelvis ber de anställda att beskriva sina största misslyckanden veckan innan den årliga utvärderingen.
I några stripparna utvecklas serien närmast till existentiell skräck inför utsikten att tillbringa resten av livet bland meningslösa uppgifter och lika meningslösa klyschor. Kanske blev insikterna ibland för bistra för att Adams själv skulle vara beredd att analysera deras konsekvenser fullt ut.