Facken har en usel affärsidé. Betala 3000 kronor om året, så är du med och förhandlar fram kollektivavtal som visserligen ger svenska löntagare 300 miljarder kronor varje år. Det blir 5000 kronor i månaden, eller 60 000 kronor per år, rakt ner i fickan på varje löntagare. Men just däri ligger kruxet. För pengarna kommer till alla som omfattas av kollektivavtalet, oavsett om du betalar medlemsavgiften eller inte.
Det här fripassagerar-problemet är en av de tuffaste utmaningarna som facket möter, enligt en ny rapport från den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Varför har då Fores tagit på sig att ge facken tips om hur de ska värva medlemmar? Jo, en av rapportförfattarna, Lars Calmfors, förespråkar hög organisationsgrad eftersom kollektivavtal ger en helt annan flexibilitet i villkor mellan branscher än vad lagstiftning skulle göra. Det gynnar ekonomin som helhet. Och utan starka fack, inga kollektivavtal.
Yngre och utrikesfödda tyckte dock inte att facket var ”omodernt” i samma utsträckning.
Och det finns anledning att oroa sig. Rekordsiffrorna under pandemin är bara ett hack i kurvan, bedömer Calmfors. Andelen löntagare som är fackmedlemmar har sjunkit stadigt de senaste decennierna. Minskad offentlig sektor och ökning av otrygga tjänstebranscher spelar en roll i detta. Tillsammans med en individualiserad kultur.
Vad drar då människor till facket? Inkomstförsäkring samt bättre lön och villkor ligger i topp. Vad avskräcker? Facket gör inte att jag får högre lön och behövs heller inte för a-kassa. Bland män är också inställningen att facket är ”omodernt” eller ”driver frågor som jag inte sympatiserar med” vanligare. Yngre och utrikesfödda tyckte dock inte att facket var ”omodernt” i samma utsträckning.
Speciellt äldre män upplevde sociala faktorer som att anhöriga, vänner och arbetskamrater är fackmedlemmar som mindre viktiga. För kvinnor och yngre var detta däremot snäppet viktigare.
Påverkansarbetet i politiska frågor som facken gör, betraktas mer som en del av fackens DNA, än som säljargument.
Att döma av rapporten finns alltså ändå potential. Facken skulle tjäna på att tydligare lyfta fram de stora lönevinster som man åstadkommer. Även tjänstepensioner och omställningsavtal är en del av de här vinsterna. Yngre och utlandsfödda har också en relativt positiv syn på facken. Dessutom uppger de oftare än andra att anledningen till att de inte är medlemmar är att de inte fått information.
Fackföreträdarna som deltog vid lanseringen lyfte fram alltifrån support vid löneförhandlingar, trygghet på arbetsmarknaden och stöd till professionen som säljargument. Pandemin kan också sätta strålkastarljuset på arbetsmiljön framöver. Påverkansarbetet i politiska frågor som facken gör, betraktas däremot mer som en del av fackens DNA och den demokratiska processen, än som säljargument. Även om det kan fungera för att fånga upp engagemang i till exempel sociala medier.
När uppslutningen kring fackens betydelse nu är större än kanske någonsin förut, från höger till vänster, så vore det väl för surt om inte medlemstillströmningen under pandemin skulle bli mer än ett hack i kurvan.