Den svenska arbetsmarknaden är stadd i förändring. Hur dramatiska dessa kommer bli är svårt att säga med säkerhet. En sak är dock säker: för att tillvarata arbetstagarnas intressen finns ingenting som är viktigare än dessas förmåga att gå samman och kollektivt föra sin talan gentemot arbetsgivarna. En enskild arbetstagare är beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivaren är beroende av arbetstagarkollektivet.
Sverige intar, följt av Finland och Danmark, en särställning när det kommer till andelen löntagare som är fackligt organiserade, men trenden har under en längre tid varit negativ. Strax innan pandemins utbrott planade kurvan dock ut, och det senaste året har många valt att gå med i facket. Om denna förändring blir bestående är för tidigt att säga.
Vad som med bestämdhet kan sägas är dock att facken inte kan ta sin styrkeposition för given. Och med tanke på de långtgående konsekvenser en ytterligare försvagad fackföreningsrörelse skulle få för människors liv måste frågan tas på största allvar.
Varken bland arbetare eller bland tjänstemän är ickemedlemmarna mindre benägna att på sin fritid engagera sig för att förbättra samhället.
Om facken kan visa att de är ett naturligt forum för den som vill förbättra både sitt arbetsliv och det samhälle man är del av så finns en potential att attrahera fler medlemmar.
Foto Björn Larsson Rosvall / SCANPIX
Facken måste göra sig relevanta för fler. För att kunna göra det behöver man fördjupa sin förståelse för vilka de som inte är medlemmar i facket är. Man vet redan – bland annat tack vare Arena Idés utredningsprojekt Arbetsliv och inflytande – en hel del om hur gamla de är, vilken bakgrund de har, vilka branscher de jobbar i och vilken typ av anställningar de har. Rapporten Viljan att förbättra samhället förenar, som vi släpper idag, adderar ny kunskap om hur upplevelsen av arbetet och synen på samhället skiljer sig åt mellan de som är med i facket och de som inte är det.
Vad vi gör på jobbet avgör till stor del vad vi gör i våra liv. Den som upplever sitt arbete som meningsfullt, är del av en arbetsgemenskap och har möjlighet att utvecklas i sitt arbete kan komma till sin rätt på ett annat sätt än den som bara går till jobbet för att få sin lön, så att livet kan börja efter arbetsdagens slut. Den som tillsammans med sina arbetskamrater har inflytande över sitt arbete har större makt över sitt liv än den som bara ska utföra vad någon annan bestämt.
För att tillvarata arbetstagarnas intressen räcker det därför inte att förhandla om löner och anställningsskydd. Man måste också engagera sig för ett gott arbetsinnehåll.
Vår undersökning visar att bland arbetare har de som inte är med i facket mer monotona arbeten. Var fjärde av dem har för lite att göra på jobbet. De allra flesta ingår i en gemenskap med andra genom sitt arbete, men arbetare som inte är med i facket gör det mer sällan.
Givet detta är det något överraskande att det bland arbetare är vanligare att ickemedlemmar upplever att arbetet bidrar till att göra deras liv bättre. Det förklaras främst av att ickemedlemmar som har ett gott arbetsinnehåll är mer positiva än medlemmar med samma goda arbetsinnehåll, vilket kan bero på att fackligt anslutna har högre förväntningar och ställer högre krav i arbetslivet.
Bland tjänstemännen finns inte denna skillnad mellan hur medlemmar och ickemedlemmar ser på sitt arbete – bortsett från på en punkt. Det är betydligt vanligare att de som inte är med i facket upplever att deras arbete inte bidrar till att göra världen bättre. Att skillnaderna i övrigt är små förklaras rimligen av att ickemedlemmar på tjänstemannasidan inte är koncentrerade till vissa specifika yrken eller branscher, som bland arbetarna.
Ickemedlemmarna bland tjänstemän känner sig mindre delaktiga i samhällets utveckling.
Dock finns en tydlig skillnad mellan hur tjänstemän som är med i facket och tjänstemän som inte är med i facket ser på samhället och sin plats i detsamma. Ickemedlemmarna bland tjänstemän känner sig mindre delaktiga i samhällets utveckling, tycker att demokratin fungerar sämre och upplever i mindre utsträckning att de blir lyssnade på av dem som har makten i samhället.
Förklaringen till detta är inte självklar. Är tjänstemannafacken sämre på att göra sig relevanta för dem som känner sig åsidosatta? Kanske ses facken som en del av det etablissemang man känner sig alienerad från? Här behövs mer djupgående studier.
Bland arbetarna är det fler bland de fackligt anslutna som tycker att Sveriges demokrati fungerar på ett sätt som gör att folkets vilja styr.
Vår undersökning visar på stora möjligheter för fackföreningsrörelsen. Varken bland arbetare eller bland tjänstemän är nämligen ickemedlemmarna mindre benägna att på sin fritid engagera sig för att förbättra samhället. De svarar förvisso i något mindre utsträckning att de är, eller kan tänka sig att bli, aktiva i en förening, men skillnaden är inte stor.
Detta är det viktigaste resultatet av vår undersökning. Om facken kan visa att de är ett naturligt forum för den som vill förbättra både sitt arbetsliv och det samhälle man är del av så finns en potential att attrahera fler medlemmar. På så sätt kan man bygga en facklig styrka som förmår göra morgondagens arbetsliv – och samhälle – mer mänskligt.