“Att arbetare organiserar sig är jätteliberalt. Balans ska råda mellan aktörerna, men fackrörelsen är bra för friheten.” Med de orden blev det en väldig diskussion på mitt twitterkonto för några veckor sedan. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det är ett kontroversiellt uttalande. Frihet är makten över sin egen tillvaro. Utan fackrörelsen hade maktbalansen varit dålig för varje enskild arbetare. Att säga detta gör mig inte till socialist, men för att förstå mig måste man se det grundläggande i fackrörelsen, vilket är att göra sin röst hörd. Visserligen genom det kollektivas kraft, men så länge det är en frivillig kollektivism så ser jag inte hur det skulle vara illiberalt.
Det kollektiva stryper den enskildes röst, det stämmer. Men om den enskildes röst inte gör sig hörd kan man väl enas och kompromissa för att göra sin röst hörd. På vilket sätt är inte det liberalt? Frivilliga sammanslutningar är det vi borde sträva mot att samhället bygger på. Sen om det är kyrkor, fackförbund eller företag, det är politiskt ointressant.
Att arbetare organiserar sig är jätteliberalt. Balans ska råda mellan aktörerna, men fackrörelsen är bra för friheten.
— Romina Pourmokhtari (@RPourmokhtari) November 10, 2020
Det liberala tänkare ofta ogillar med facket är strejker. Ta Friedrich Hayek som exempel. I sitt verk Frihetens grundvalar konstaterar han att strejk som yttersta medel bevisar att fackföreningarna inte baseras på något annat än tvång. Trots att den boken är det närmaste bibel jag har, så måste jag påpeka att fackrörelsen i Sverige är ett motbevis på detta påstående.
Sverige ligger jämförelsevis lågt i antalet strejkdagar per arbetare. Det är inte trots, utan tack vare våra starka fack. Det skapar en maktbalans mellan arbetsgivare och arbetare som gör att ingen i längden tjänar på att strejka. I Sverige är fackrörelsen långt mer konsensusbaserad och partsmodellen låter politikerna hålla sig utanför medan avtal mellan parterna reglerar vår arbetsmarknad. För en sann liberal är det bra. Se hur samhället klarar sig utan statligt tvång. Alternativet ser vi i vår omvärld. Oändliga diskussioner om minimilöner där arbetare trots det i regel har sämre arbetsvillkor än på svensk arbetsmarknad.
Här kommer mitt och andras missnöje med fackrörelsen fram.
Men fackrörelsen är en grupp som strävar efter sitt eget bästa och därmed bör bemötas med det i åtanke. En intressegrupp behöver alltid hållas i schack av konkurrerande grupper med samma rättigheter. Men så ser inte vår arbetsmarknad ut. Fackrörelsen organiserar inte all arbetskraft, utan viss arbetskraft. Utan ett helhetsperspektiv så strävar inte fackrörelsen efter det allmänna bästa. Vem för den nyanlända medborgarens talan? Vem för de arbetslösas talan? Här kommer mitt och andras missnöje med fackrörelsen fram. Ska balansen på arbetsmarknaden skötas fritt genom partsmodellen och semidispositiva lagar så måste alla parter se till hela arbetsmarknadens behov, och inte endast agera som intressegrupp för sina egna.
Liberaler har ordnat åtta timmars arbetsdag med Nils Edéns regering och den femte semesterveckan tack vare Per Ahlmark.
Politiker från Liberalerna har kämpat för arbetares rättigheter innan LO existerade. Vi har ordnat åtta timmars arbetsdag med Nils Edéns regering och den femte semesterveckan tack vare Per Ahlmark.
Fackrörelsen är bra för friheten, men den måste vara varsam om sitt rykte. Att försöka politisera förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, något tyvärr både facken och arbetsgivarna börjat ägna sig, åt är kortsiktigt. Det är inte höger att alltid ta arbetsgivarnas parti. Det är inte vänster att endast värna facken. Det gör i längden att parternas roller försvagas medan politikernas makt stärks. Det vore inte bra för Sverige.