Årets avtalsrörelse är större än på länge. Över tre miljoner anställda ska få nya avtal. Först ut är industrin som ska förhandla om det avtal som sätter normen för övriga arbetsmarknaden, det så kallade märket. Något som ska vara klart den sista mars då nuvarande avtal som omfattar 2,3 miljoner anställda löper ut.
Två frågor som sticker ut i år är hur facken inom industrin nu permanent försöker öka lönehöjningarna från en lång period kring 2,5 procent. Fackens bud ligger på 4,2 procent.
Den andra frågan är konflikten kring arbetstidsförkortning. Facken vill korta arbetstiden. Arbetsgivarna vill istället dra tillbaka redan gjorda överenskommelser om kortad arbetstid eftersom de upplever att politikerna vill lagstifta om kortad arbetstid.
Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi vid IIES (Institute for International Economic Studies) och forskare på IFN (Institutet för näringslivsforskning), ställer sig frågande till varför just arbetstidsförkortning skulle spela en avgörande roll i år.
– Jag förstår inte riktigt varför arbetsgivarna pratar så mycket om det. Jag skulle gissa att det är retorik för att ha något att spela med.
Lars Calmfors påpekar att Socialdemokraterna inte tagit ställning till förslaget om arbetstidsförkortning från partiets arbetsgrupp. Förkortningar ska, enligt förslaget, inte starta förrän 2030. Socialdemokraterna har heller inte makten och den borgerliga regeringen har inga planer på lagstiftning.
– På det stora hela tycker jag att frågan verkar för tidigt väckt från arbetsgivarna. Men jag förstår mig inte på förhandlingsspelet.
”Ett märke på 4,2 procent är inte orimligt”
På SNS:s seminarium nyligen beskrev du att fackens krav på 4,2 procents löneökning inte skulle vara orimlig?
– Orimligt skulle det inte vara. Det är en avvägning. Vinstandelen i näringslivet har stigit under inflationsåren och löntagarna har burit den största delen av anpassningen till inflationen. Samtidigt befinner vi oss i en seg lågkonjunktur. Vi har en svag utveckling i EU-området, särskilt i Tyskland. Och vi har hot om amerikanska tullar.
– Skulle man landa på 4,2 procent plus lite löneglidning blir det ett steg mot att öka löneandelen igen. Men det kan ändå inte antas ta oss tillbaka till det historiska genomsnittet. Fast det skulle vara negativt för sysselsättningen nu med så stora löneökningar.
Hur ser du på en kompromiss som landar kring 3,2 procent?
– Det vore inte orimligt om man hamnade där. Det skulle hjälpa till att dra ner vinstandelen litegrann.
Nordiska avsteg från märket
Lars Calmfors har varit en av de skarpaste kritikerna av det svenska industrimärket. Han anser att det inte lämnar tillräckligt utrymme för lönerna att öka mer i den offentligt finansierade välfärdssektorn där en åldrande befolkning ställer krav på fler anställda.
Han framhåller hur utvecklingen sett ut i våra nordiska grannländer på sista tiden där den danska regeringen tillfört en engångssumma för att höja lönerna i välfärdssektorn för att göra det mer attraktivt att jobba där.
– För mig låter det som ett ganska vettigt sätt att hantera frågan, säger han.
I Finland har istället kvinnodominerad kommunal sektor strejkat sig till löneökningar som legat högre än i industrin.
– Det är väl inte så bra om man går vägen genom konflikt. Det kan ju dra iväg en lönespiral om industrin inte accepterar det.
Så du förespråkar den danska modellen där politiken ger ett extra bidrag. Är det inte ett misslyckande för parterna?
– Ja, det är inte utan risker. Det bästa är nog om parterna själva tar initiativ till mer flexibilitet. Men finns inte på kartan idag. Man kan säga att förhandlarna i industrin inte direkt är så innovativa. Risken är att det successivt kommer att bli svårare att rekrytera till välfärdstjänsterna.
Demografi och försvar utmanar skattekvoten
Är vi beredda att betala mer för offentlig sektor?
– Det är en bra fråga. Politikerna verkar ha dragit slutsatsen att väljarna accepterar dålig tillgänglighet till vård, bara skatterna hålls nere. De gör något slags rationell kalkyl att de har större chanser att bli återvalda om man inte behöver höja kommunalskatten. Å andra sidan brukar ju folk svara i enkäter att de är beredda att betala mer skatt för att få bättre vård.
Lars Calmfors drar en parallell till försvarsfrågan.
– Jag tror att många skulle acceptera att finansiera en del av upprustningen av försvaret med högre skatt. Just därför att problematiken ställts på sin spets. Upprustningen kommer för övrigt att kräva höjda relativlöner för försvarsanställda om det ska finnas tillräckligt med kvalificerad personal.
Och den demografiska utvecklingen skulle utgöra ett liknande läge?
– Ja, man såg det ju under pandemin. Då uttrycktes det ju från många håll att mer resurser och kompetens måste tillföras inte minst äldreomsorgen. Men det glömdes i och för sig sedan ganska fort bort igen. Det har blivit väldigt tyst om det nu.