Fackförbundsekonomen Daniel Lind har under våren varit inblandad i en ovanligt hetsig debatt med ekonomiprofessor Lars Calmfors i Sveriges Nationalekonomers husorgan Ekonomisk Debatt.
Daniel Lind har anklagat ekonominestorn Lars Calmfors och hans medförfattare Per Skedinger för att leverera arbetsgivarfärgad forskning. Lars Calmfors har protesterat och kallat kritiken ”märklig” och ”ett trist sätt att argumentera”.
Skifte i forskningen
Vad Daniel Lind har velat lyfta fram är en utveckling som han menar skett i den internationella ekonomiska forskningen. Hur allt fler övergivit ”neoklassiska” teoretiska modeller för en mer erfarenhetsbaserad forskning som tar hänsyn till regler och institutioner på arbetsmarknaden.
– Politiker och ekonomer har tidigare tittat på arbetsmarknaden som en perfekt marknad. Det är därför man tycker att fackliga organisationer, kollektivavtal, a-kassa och lägstlöner har varit sysselsättnings- och tillväxthämmande, just för att de stör den här perfekta marknaden från att hamna i jämvikt.
Daniel Lind menar att de senaste 30 årens marknadsliberala reformer inte levererat den högre produktivitet och lägre arbetslöshet som den utlovade. Och att den nya forskningen visat på fler valmöjligheter.
– Du kan välja den typiska marknadsliberala vägen med stora inkomstskillnader, liten välfärdsstat och låga lägstalöner. Men det är ju ytterst osannolikt att en ännu lägre a-kassa, ännu lägre försörjningsstöd och så vidare skulle få enorma sysselsättningseffekter så att vi får ner arbetslösheten till 3-4 procent. Mer av samma kommer inte att vara lösningen.
– Men du kan också välja en annan väg med regleringar, fack, kollektivavtal, anställningsskydd och lägstalöner. Väljer man den mer reglerade vägen så får du minst lika hög sysselsättning och ett samhälle med mer jämlikt fördelade livschanser.
Du får minst lika hög produktivitet och du får minst lika bra, om inte bättre, livskvalitet.
Arbetsmarknaden mindre rörlig
Det nya i senare års forskning är upptäckten att arbetsmarknaden inte är så rörlig som man antagit.
– På en perfekt marknad så antar man till exempel att den som jobbar på en firma omedelbart skulle byta jobb om firman i grannstaden skulle höja lönen med en krona. Och så fungerar vi inte. Vi har familjer, vi reagerar inte på pengar, vi måste flytta, vi har inte kompetensen som passar, vi kan inte bryta upp barnens skola. Vi kommer sällan reagera på två semesterdagar till genom att byta jobb.
Konsekvensen av det här är att arbetsgivarna har makt att sätta lön och villkor under värdet av det som de anställda presterar på jobbet.
Empiri viktigare än modeller
– Bakgrunden är att de senaste decenniernas forskning visar att arbetsmarknader inte fungerar som man har trott. Då har man börjat ställa sig frågan hur det fungerar i praktiken. Då vet man att i praktiken finns det på nästan alla arbetsmarknader lägstalöner, det finns a-kassa, det finns kollektivavtal eller lagstiftning. Så om man börjar titta på de här regleringarna, vilken effekt har de?
Mycket av den här forskningen pekar på att facklig närvaro bidrar till högre produktivitet och att höga lägstalöner bidrar till ett högt arbetskraftstilltagande.
Empirin, snarare än modeller blir avgörande.
– Det här är ju en bred rörelse i hela västvärlden. Men till exempel i Norge, som liknar Sverige, ser man just att om arbetsgivaren har en kraftig lönesättarmakt, ja då sänker det lönerna. Om man istället höjer löner så höjer det produktiviteten. Om den fackliga organisationsgraden på arbetsplatsen ökar, så höjer det produktiviteten. Så att i länder som är mest lika Sverige ser vi de här positiva effekterna av våra arbetsmarknadsregleringar.
Sverige ligger efter
Daniel Lind menar att Sverige ligger efter med den här typen av forskning.
– Jag tror att en del är att vi har en ganska liten akademisk miljö när det gäller de här frågorna. En annan orsak tror jag är att arbetsgivarna finansierar i sådana ställen som Ratio, IFN och Entreprenörskapsforum. De är ju forskare och forskningsnära, men de har inte ett särskilt stort intresse av att lyfta de här frågorna.
– Den fackliga sidan har varit seg med att ta tag i det här och vara nyfiken på vad som händer i omvärlden och hur det påverkar förståelsen av arbetsmarknaden. Då ska man komma ihåg att den här riktningen har funnits i mer än 20 år och tilldelats Nobels ekonomipris, men den är inte väl förankrad i Sverige än. Så det finns mycket att göra på den fackliga sidan.
Är det då några särskilda branscher där arbetsgivarnas lönesättarmakt visat sig extra stor? Daniel Lind menar att slutsatsen från Norge är att lönesättarmakten är utbredd i alla delar av ekonomin inklusive industrin men pekar som ett exempel på dagligvaruhandeln.
– Dagligvaruhandeln är ju ett oligopol som domineras av några större företag. Vi kan se att om det kommer in en stor aktör med låga löner till en delstat eller en stad i USA, så sänker det villkoren även i företagen runt om.
Flyg, bank och bygg är andra branscher med en svag konkurrenssituation, menar Daniel Lind.
Hård debatt om lönesättarmakt
En diskussion som vi haft i Sverige är om privatiseringar i offentlig sektor skulle kunna leda till högre löner när de stora offentliga arbetsgivarna som haft en monopolställning som arbetsgivare utmanas. Daniel Lind menar att det finns studier i båda riktningar här. För barnmorskor finns en studie som tyder på att fler arbetsgivare kan öka lönerna. Å andra sidan verkar det gå åt andra hållet för yrkesgrupper på äldreboenden.
Den hårda debatten med ekonomerna Lars Calmfors och Per Skedinger har fokuserat på huruvida företagen i låglönebranscher verkligen har lönesättarmakt i Sverige. Calmfors och Skedinger menar att så inte varit fallet och att svenska lägstalöner är relativt höga. Om de skulle öka mer, till exempel genom facklig organisering och högre krav, så skulle företagen behöva anställa färre personer och arbetslösheten skulle öka. Detta menar de finner stöd för i svenska forskningsresultat.
Daniel Lind avfärdar den här kritiken mot höjda lägstalöner. Idag har till exempel Storbritannien och Tyskland, som ett resultat av den nya forskningen, höjt sina lägstalöner så att de ligger i nivå med svenska. Forskningen som Calmfors och Skedinger hänvisar till är för gammal och använder inte moderna metoder, enligt Daniel Lind.
– Tyskland införde en lagstiftad minimilön över hela brädet. Då såg man att de som förlorade jobbet sökte sig till branscher med högre produktivitet. Då får du en positiv strukturomvandling. Det var ett perspektiv man inte använde sig av i den gamla forskningen, men som är väl använt och beprövat i det nya.
Att en högre andel lågutbildade är sysselsatta i Sverige än i de flesta länder, inklusive USA, Storbritannien och Tyskland, talar också för att svenska lägstalöner inte är för höga, menar Daniel Lind.
Dynamiken med lönesättarmakt som undersöks påminner om den traditionella konkurrensforskningen. Men istället för att företag optimerar sin vinst genom lägre produktion vilket ger kunderna högre pris, så blir resultatet här att företagen håller nere löner, produktivitet och sysselsättning.
– Om man kan börja tänka lite mer i de här termerna, då kommer vi mer att börja fundera på politik som handlar om bostäder, infrastruktur, regionförstoring, kompetens och på efterfrågan under lång tid. Då får vi bättre valmöjligheter som löntagare att välja om man vill byta jobb.
Precis som företagen har makt att sätta löner, så bygger facken på att man går samman för att hålla uppe lönerna.
Gör inte det att balansen mellan fack och arbetsgivare redan är god?
– Jo, det är det jag tror. Jag tycker att forskningen pekar i den riktningen. Med en bra balans, då kan de reglerande institutionerna på arbetsmarknaden balansera arbetsgivarnas makt. Då blir det långsiktigt en löneökningstakt som motsvarar produktiviteten. Paradoxen är att den mest effektiva och välfungerande arbetsmarknaden, som tidigare antogs uppnås av frånvaron av regleringar, skapas med regleringar och en maktbalans mellan arbetsgivare och löntagare.
Är företagens lönsamhet för god idag? Innebär det inga problem om lönekostnaderna skulle öka?
– Pandemin och inflationskrisen har resulterat i att näringslivets lönsamhet är snudd på rekordhög. Därför finns det förutsättningar för höjda löner utan att företagen tvingas höja priserna, menar han.
– Fackliga organisationer som långsiktigt tar ut mer i löneökningar än vad ekonomin kan bära biter sig så klart själva i svansen. Men om fler löntagare fick möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare, är det inte alls otänkbart att den här minskningen av arbetsgivarnas lönesättarmakt skulle bidra till högre sysselsättning och högre produktivitet,
Staten måste investera
Vilka konkreta förändringar är det då som Daniel Lind föreslår?
För det första vill han ge ett uppdrag till Konkurrensverket.
– Det borde göras en genomlysning av hur Sverige fungerar när det gäller konkurrensklausuler, när det gäller företags sammanslagningar och när det gäller samarbete mellan företag om löner, säger han.
Daniel Linds budskap är att när vi börjar se hur löner egentligen sätts, så kommer vi att behöva omvärdera synen på flera politikområden.
– Vi behöver få ett mer nyanserat synsätt på hur högre sysselsättning och högre produktivitet kan uppnås. Vi bör fokusera mycket mer på bostäder, infrastruktur, kompetensutveckling, regionförstoring, central lönebildning, hög efterfrågan under lång tid. På olika sätt ge löntagarna fler möjligheter att välja jobb med högre lön om de tycker att de vill det.
När du säger hög efterfrågan under lång tid, betyder det att staten ska investera mer?
– Ja, det tycker jag. En konsekvens av de här 30 åren som vi har bakom oss är att investeringarna i samhällsviktig och produktivitetsdrivande infrastruktur inte har följt med utvecklingen.
Vi har blivit en miljon fler invånare men vi har inte ett samhälle som klarar det. Eller välfärd. Vi kan inte bara fortsätta tänka klassiska utbudsreformer och sänkta ersättningar. Vi måste tänka mycket bredare.