Är svensk arbetsmarknadsforskning särskilt dålig på att uppmärksamma arbetsgivarnas makt över lönerna? Det menar fackförbundsekonomen Daniel Lind som i Arbetsvärlden skyller på sega fack och ointresserad arbetsgivarfinansierad forskning.
Nu slår den ekonom som Daniel Lind går hårdast åt, Lars Calmfors, tillbaka.
Resonerar mot halmgubbe
Svenska ekonomer inklusive han själv har länge skrivit om hur dominerande arbetsgivare kan ha makt att sätta löner som är under marknadsvärdet, menar han.
– Att svenska ekonomer inte skulle ha observerat monopsonfrågan är en svårbegriplig ståndpunkt.
Lars Calmfors pekar på hur han redan 2002 förklarade sjuksköterskors relativt låga löner med regionernas lönesättarmakt. Och hur fler arbetsgivare lett till ökande relativlöner. Likaså hålls yngre läkares löner nere av att regionerna håller nere antalet utbildningstjänster, menar han. Liksom Försvaret håller nere försvarsanställdas löner genom sin monopolställning som arbetsgivare.
– Daniel Lind konstruerar lite av en straw man – att analys av monopsonförhållanden skulle stå i kontrast till att alla tror på perfekt fungerande marknader – men varje kurs i arbetsmarknadsekonomi handlar om friktioner.
Men Lars Calmfors håller med om att monopsonanalysen på senare år kommit att intressera sig för fler områden.
Oenighet om lägstalöner
En knäckfråga i diskussionen mellan Daniel Lind och Lars Calmfors gäller lägstalönerna i Sverige. Daniel Lind menar att höjda lägstalöner inte nödvändigtvis skulle leda till färre jobb. Han menar att de svenska studierna på det här området är bristfälliga och använder äldre metoder.
Lars Calmfors menar tvärtom att det finns sju svenska studier och att en sammantagen bild visar att höjda lägstalöner skulle resultera i färre jobb eller färre arbetade timmar.
– Resultaten spretar men talar ändå för att minimilönehöjningar i Sverige minskar sysselsättningen. Och även vid nolleffekt så missgynnas de med sämst förutsättningar.
Han framhåller en kvasiexperimentell studie av Konjunkturinstituet. Inom detaljhandeln minskade antalet jobb och inom hotell- och restaurang så minskade antalet arbetade timmar.
Facken har också makt
Det här visar att även om även om arbetsgivarna har makt att pressa ner löner, så har även facken makt att pressa upp lönerna, menar Lars Calmfors.
– Min uppfattning är att teoretiskt så finns monopsonmakt. Och om den inte balanseras av starka fack, då kommer arbetgivarna hålla nere lönerna. Men det balanseras av starka fack i Sverige. Då är frågan vem som är starkast. Hamnar lönerna över eller under marknadsnivån?
Däremot menar han att arbetsgivarna stärkts över tid.
– Jag delar bilden att arbetsgivarsidans marknadsmakt stärkts över tid. Det hänger ihop med minskande facklig organisationsgrad.
Fick sparken av Svenskt Näringsliv
Lars Calmfors förnekar också att han skulle ha ett arbetsgivarperspektiv i sin forskning.
– En bra princip är att man inte landar i identitetspolitik utan diskuterar sakfrågorna. Jag skulle aldrig använda argumentet att Daniel Lind är vad du i din artikel kallar fackförbundsekonom. Jag tycker man ska följa principen att man diskuterar sakfrågor.
Lars Calmfors framhåller att han alltid varit knuten till Stockholms universitet och att forskningen vid Institutet för näringslivsforskning, IFN, finansierats av Handelsbankens stiftelser.
Det Arbetsmarknadsekonomiska rådet som finansierades av Svenskt Näringsliv var också självständigt, så självständigt att det blev nerlagt.
– Vi var kritiska mot märkessättningen som har förhindrat relativlöneökningar i välfärdssektorn vilket ledde till att Svenskt Näringsliv lade ner rådet. Sen hade jag uppdrag för 6F. Jag har också varit kritisk mot privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Det är ganska svårt att få ihop med att jag skulle företräda en arbetsgivarlinje – det argumentet gör mig bedrövad.
Svar av Daniel Lind
Eftersom Arbetsvärlden inledde med en intervju med Daniel Lind så låter vi honom kommentera Lars Calmfors svar. Arbetsvärlden har kortat i Daniel Linds svar.
Om forskningen i Sverige:
”Självklart finns det enstaka exempel på tidigare svensk forskning, men det finns ingen systematik och ingen helhetsbild. Ett exempel på detta är att flera av svenska lägstalönestudierna baseras på svensk arbetsmarknad på 1970-80-talet. Det ger oss inte mycket vägledning om hur det ser ut i dag. Det är också uppenbart att den forskning som bland annat OECD har genomfört under senare år inte har kommit till Sverige.”
Om lägstalöneforskningen i Sverige:
”Som Lars och jag tidigare har diskuterat i Ekonomisk Debatt hänvisar han till svenska studier som i flera fall baseras på en arbetsmarknad som inte finns i Sverige i dag. Andra analyser är inte vetenskapligt granskade. Som han själv säger: resultaten spretar. Men kanske framför allt, de svenska studierna gör inte det som modern internationell forskning gör: studerar vad som händer med de som eventuellt förlorar jobbet av den höjda lägstalönen. Om de personerna får jobb på andra arbetsplatser med högre lön, är tolkningen att lägstalönehöjningen har lett till en positiv strukturomvandling, inte till färre sysselsatta. Detta ser vi bland annat i en ny studie från Tyskland, där en lagstiftad minimilön infördes för ett tiotal år sedan.
När det gäller den internationella moderna forskningen har dess resultat otvetydigt bidragit till en trend mot höjda lägstalöner i många västländer. Skälet bakom detta är att de negativa effekterna av höjda lägstalöner har varit betydligt mycket mindre än vad teorin tidigare har förutsett.
Något som borde mana Calmfors till eftertanke är det faktum att arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningsgraden bland lågutbildade är högre i Sverige än i de flesta andra länderna, till exempel Storbritannien och USA. De låga minimilönerna i många delstater i USA tycks till exempel samvariera med ett lägre arbetskraftsdeltagande för män med låg utbildning. De blir helt enkelt mer lockade att göra annat.
Med detta sagt; jag kommer, som jag tidigare har framför i den här diskussionen, aldrig i alla lägen att oförblommerat argumentera för höjda lägstalöner. Det krävs alltid avvägningar och långsiktigt ansvarstagande.”
Om identitetspolitik:
”Ny forskning visar att ekonomer som uttalar sig om samhällsekonomin typiskt sett inte lyckas behålla en politiskt neutral hållning, utan att de personliga värderingarna styr vilka ekonomiska utsagor ekonomerna tar ställning för och emot. Ny forskning visar även nationalekonomiska forskare i vetenskapligt granskade artiklar rapporterar resultat som understödjer deras politiska hemvist. Till exempel rapporterar högerlutande forskare ett starkare negativt samband mellan lägstalöner och sysselsättning än vänsterlutande forskare. Detta är fakta om världen som forskarsamhället bör ta på största allvar. Det handlar inte om identitetspolitik, som Calmfors vill låta påskina. Det handlar om att modern forskning talar för att det är klokt att förhålla sig vaksam till ekonomers och forskares resultat och ekonomisk-politiska utsagor.”