Ingen som hörde Rymdstyrelsens generaldirektör Ella Carlsson sommarprata kan tvivla på att hon är rätt person på rätt plats. Rymden är inte ett jobb, utan ett kall, sedan hon såg Star Wars första gången som tolvåring.
Hon är rymdforskare, byggde upp Försvarsmaktens rymdverksamhet, och tillbringade frivilligt många långa veckor i den usla livskvaliteten på en fejkad rymdstation i Utahs öken. Hon drömmer om att få följa med när det blir Marsfärd på riktigt, och på fritiden gör hon praliner med astronauter.
Det är alltså svårt att se att Ella Carlssons entusiasm skulle kunna göra någon skada (mer än att den skulle kunna skapa ett svart hål i statsbudgeten). Kanske är rymden på något sätt fri från mänskliga futtigheter som misstänksamhet, oginhet och intressekonflikter?
”Myndighetsaktivism” är ett skällsord för myndigheter och tjänstemän som gör mer än de måste
För i många andra statliga verksamheter skulle det nog uppfattas som något suspekt med en så engagerad chef. I riksdagen motionerar ledamöter regelbundet mot ”myndighetsaktivism”, vilket alltså är ett skällsord för myndigheter och tjänstemän som gör mer än de måste.
De senaste åren har flera statliga tjänstemän fått sluta, efter att arbetsgivaren fått nys om att deras privata engagemang blivit, tja, lite FÖR engagerande. Mest känt är rebellmamman på Energimyndigheten, men det finns många flera exempel. En arbetsmiljöinspektör omplacerades efter en enkel tumme upp på sociala medier.
I grunden är det två principer som krockar: å ena sidan har vi tjänstepersoner samma yttrandefrihet och föreningsfrihet som alla andra. Å andra sidan finns det jävsregler, för att allmänheten ska kunna ha förtroende för staten.
De flesta jävsregler är lätta att förstå, som att ingen ska handlägga sina egna ärenden, eller ärenden som kan gynna släkt och vänner. Men sedan det finns också en dimbank som i lagspråk heter ”annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.”
På seminarier och workshops i ämnet ”god förvaltningskultur” lägger medarbetarna sina pannor i djupa veck för att komma fram till vilka dessa särskilda omständigheter kan vara. Om barnen spelar i samma lag som barn till någon som berörs av ett ärende jag sysslar med, är det jäv då? Eller om jag som ung gick i en demonstration? Och i vilka föreningar får man egentligen vara med om man vill fortsätta med det här jobbet?
Men jag frågar mig, om inte försiktigheten är kontraproduktiv
Några entydiga svar får man sällan. Ingen situation är den andra lik, och olika verksjurister gör olika bedömningar. Men en sak är de överens om: det är inte om du låter jobbet påverkas som räknas, utan hur det ser ut i allmänhetens ögon. Och, att myndigheter och medarbetare bör vara försiktiga. Dimbanken ”annan särskild omständighet” blir alltså ännu större och dimmigare, och det är oftast den som får myndigheter att göra sig av med och omplacera medarbetare.
Men jag frågar mig, om inte försiktigheten är kontraproduktiv. Om myndigheten till exempel tar bort en tjänsteperson från ett ärende ”för säkerhets skull”, kan misstrogna personer mycket väl ta det som en bekräftelse på att det var något fuffens från första början. I så fall MINSKAR alltså allmänhetens förtroende för som en följd av den försiktiga hållningen. Fastän det alltså aldrig ens var något fuffens.
Som tjänsteperson, och för all del som människa, skulle jag faktiskt önska att allmänhet och arbetsgivare hade lite högre förväntningar på oss. Inte jättehöga förväntningar. Bara att vi ska vara professionella, och därmed kunna skilja mellan professionella bedömningar och privata åsikter. Ungefär som man förväntar sig att vårdpersonal ger alla patienter samma behandling, att lärare ger lika bra undervisning till alla barn, och att chaufförer låter alla som betalar och uppför sig åka med bussen.
Vi klarar det. Om vi INTE skulle klara det, ja DÅ får ni stänga in oss på Ella Carlssons fejkade rymdstation. Så får vi ha en lång dilemmaövning där, tills vi rätat ut alla frågetecken i den statliga värdegrunden. Eller tills syret tar slut.
