Fotbollstränaren: ”Jag borde kanske aldrig tagit ett elitlag”

Det var här i Trädgårdsföreningen, på nattklubben Trädgår’n, Thomas Askebrand, en gång i tiden träffade sin fru, Pernilla.

Nu sitter Thomas på det barn- och pensionärsbrötiga kaféet, ett par hundra meter därifrån. Utanför parken, men inte många minuter bort finns både Gamla Ullevi och Ullevi (det som en gång hette Nya Ullevi), men också Heden. Fotbollen är en naturlig del av centrala Göteborg.

Han, nu 57 år gammal, har tränat Göteborgslagen Örgryte IS och Gais, som båda spelar sina hemmamatcher på Gamla Ullevi, men han bor i halländska Åsa, den ”paradisby” vid havet där han växte upp och kallar Sveriges Copacabana.

Sedan i senhöstas är han arbetslös/mellan jobb, efter att ha varit sportchef för Varbergs Bois i lite mer än två år, men att Thomas Askebrand skulle bli fotbollstränare kom nog inte som en överraskning för någon. Hans pappa var ständigt tränar-närvarande i Åsa IF, under uppväxten.

Thomas fick själv lägga sina fotbollsskor på hyllan, tidigare än tänkt på grund av skador, men ledaregenskaperna fanns där från början. Han gillade att styra medspelarna.

– När jag väl började på allvar som tränare tänkte jag att jag skulle bli allsvensk. Att jag skulle nå dit trodde jag nog inte själv, innerst inne. Men jag är väldigt glad att Falkenberg vågade satsa på en ung kille från division fyra.

När Thomas Askebrand pratar om sin vardag handlar det mycket om promenader längs vattnet, numera utan hund.

– Vi fick låta henne somna in, för några veckor sedan, efter fjorton år. Men det ska vi inte prata om. Då blir jag blödig. Det känns lite tomt.

Han åker också och tittar på fotboll. Många matcher blir det.

– För att hålla mig uppdaterad. Så dagarna springer iväg. Det går fortare än man tror och så söker jag jobb däremellan. Egentligen alla typer av jobb. I min ålder är man inte jättehet på marknaden om man söker civila jobb.

Han har inte jobbat utanför fotbollen på ungefär femton år. Han stortrivdes tjugo år på Göteborgs-Posten, i olika roller, bland annat som säljare. Som i en bisats säger han sedan att erfarenhet nog inte är något som värdesätts ”på det sättet”. Arbetsgivare i dag vill hitta unga hungriga som går att forma, tror han.

”Vill inte se en snyftartikel”

Men när Thomas Askebrand, på mer göteborgska än halländska, uttrycker sig om sin situation, låter det inte gnälligt. Bara uppriktigt. När vi hördes för att diskutera intervjun i förväg var han tydlig med att han inte ville att det skulle bli en snyftartikel.

Han sade också att han inte har så mycket revolutionerande att komma med. Ändå har han förmågan att berätta.

Som när han ska förklara hur det är att göra tv-intervjuer i matchpauser och efter match. På en mikrosekund ska man ta ställning till hur man ska uttrycka sig för att representera klubb, sponsorer, supportrar och spelare.

Att backa och skydda spelarna är en tränares jobb, menar han. Samtidigt är du mitt uppe i en match. Tankarna i huvudet handlar helt och hållet om vad som måste göras nu. Ska taktiken ändras? Ett organiserat kaos råder.

– Jag fick rådet av ett par kollegor i branschen, första gången jag skulle ta över ett elitlag, Falkenbergs FF, att: ”Gör det inte. Byt inte ditt jobb på GP mot detta”. Men jag släppte allt. Nu är det bara att konstatera att de hade rätt i många saker men det visste jag inte då, förklarar Thomas Askebrand.

Snabbt lägger han till att han inte ångrar någonting. Han säger sig vilja ha ett tränarjobb men ringer inte runt och ”jagar klubbarna”.

Många av hans tränarkollegor har agenter, inte han. Thomas har aldrig varit bekväm med att skaffa sig en agent.

Kan sälja alla, utom mig

– Rent krasst borde jag ha gjort det för länge sedan med tanke på att jag är extremt dålig på att sälja in mig. Annars kan jag sälja in vem som helst, var som helst, utan problem. Men är man en bonnpöjk från Åsa, då ska man inte förhäva sig. I dag, som omvärlden ser ut, borde jag väl ha blivit bättre på att sälja in mig själv.

Det är inte självförtroende Thomas Askebrand saknar. Han konstaterar att klubbarna borde känna till att han är ledig, vad han gjort och hur han är som tränare.

– Men jag tror inte att de gör det fullt ut. Så jag skjuter nog mig själv i benet lite. På den nivå jag är, näst högsta serien, Superettan-ish, där är det många gånger styrelserna som styr och de har inte den kunskapen eller kollen. Om det däremot är en sportchef som sköter rekryteringarna känner jag dem precis som de flesta av tränarna, säger Thomas Askebrand.

”Tänker jag jobb spritter det i mig”

Det finns en mening med allt, det är så han alltid resonerat. Är det meningen att han ska fortsätta som tränare, då kommer det väl ett erbjudande. Gör det inte det, då får han väl göra något annat. Det låter avslappnat, tryggt.

– Jag oroar mig inte så mycket, men klart det kommer dagar då man undrar vad fan man håller på med. Varför jag går här hemma och väntar? Det spritter ju i kroppen på mig när jag tänker på att få jobba.

Thomas Askebrand kallar fotbollen en ”kortsiktig bransch” och att det är nödvändigt att ha tillit till livet. Han tror att den, ”kanske lite flummiga” attityden, har räddat honom i många situationer.

– Hade jag grävt ner mig i alla tankar och åsikter som folk har och har haft om mig hade jag nog gått under för länge sedan.

Thomas Askebrand säger ofta ”man” istället för ”jag” och avslutar lika ofta sina meningar med något som är tänkt att knyta ihop säcken eller som något slags överslätande statement: ”Det är så det är.” ”Det blev som det blev, det fanns nog en mening i det också.”

Har fått sparken två gånger

Det värmer hjärtat, säger han, att se sina gamla lag och spelare.

Förutom Falkenberg, Gais och Örgryte har han också tränat Öster i tre år, Västerås i en och en halv säsong och varit sportchef i Varberg.

Han har fått sparken av Västerås och Gais, varit med om att inte få förlängt kontrakt och har själv kommit in i en ny klubb och ny roll halvvägs in i säsongen, i Varberg.

Visst var han nervös inför första mötet och första träningen, särskilt i Falkenberg. Men det släppte fort.

Efter några minuter var han som han brukade: ”Gapade och skrek, levde sig in och skrattade och grejade. Och i slutändan var det inte så märkvärdigt, inte ens i den näst högsta serien i Sverige.”

– Man har ju fått hålla lite föreläsningar genom åren och när jag var ny skulle jag prata för några hundra personer. Jag var mycket nervös. Då sa min fru: ’Gå på toaletten innan och ställ dig framför spegeln och säg till dig själv: Gud vad kul det här är’. Jag gjorde det men kände att jag inte kunde lura mig själv. Ändå rullade det på efter några minuter och så glömde man bort att man var nervös.

Det han vill skapa som tränare är ett öppet klimat där alla känner sig delaktiga. Som tränare har man inte facit även om man vill sätta ett spel, sätta en ram och få ut så mycket som möjligt av varje spelare.

För att nå dit måste spelarna veta vad de ska göra och samtidigt våga spela ut. Då krävs att de mår bra och trivs. I det bygget måste tränar-Thomas kunna vara ödmjuk och fråga: ”Vad anser ni?”. Men det får inte bli en polsk riksdag.

Se vilka de informella ledarna är

När pengarna styr och utvecklingen går blixtsnabbt är han en förespråkare för kontinuitet, lugn och ro och ordning och reda. Klubbar som står för det klarar sig bäst i det långa loppet menar han. Då gäller det att man står eniga när det blåser hårt, för att inte gång på gång kasta sig in i något nytt och helt annorlunda, något som sker i många svenska klubbar om och om igen.

Vad gör det med en tränare att veta att ens jobb alltid är i farozonen?

– När man är inne i bubblan med träningar och matcher, gör det ingenting alls med en. Men det är klart att man blir påverkad när man träffar folk ute i samhället. Man är ju inte mer än människa. Det skapar osäkerhet emellanåt. Därför är det jätteviktigt att man som ny i en klubb försöker få information om supportrarna, hur ekonomin ser ut,  vilka som sitter i styrelsen, vilka de informella ledarna bakom kulisserna är. Man måste köpa läget.

Det blir svårare och svårare att vara tränare. Och spelare, menar Thomas Askebrand. Fotbollen är mer komplex i dag. Men den är också, roligare, säger han och skiner upp. Visst går han på mycket fotboll själv, men han lyfter också den gemenskap som tränarna faktiskt har. De peppar och hjälper varandra.

– Så måste det vara, med tanke på hur utsatt man är. Någon måste man kunna lita på och prata med. Det är ett bra andningshål. Men under tuffa perioder vill man bara lösa det där och då, man vill inte prata med någon.

Nu är ovissheten stor. Thomas Askebrand vet inte hur hösten blir eller nästa år.

Men han har sedan länge insett att han är hemkär, att han inte trivs med att bo på annan ort, långt från familj och hav. Sedan säger han att han kanske, med all erfarenhet, är bättre än någonsin som tränare och att alla människor mår bra av att göra det man är bra på.

Men om det inte blir så, får han väl lära sig något nytt.

– Jag har tackat nej till rätt många tränarjobb, mycket som varit bra betalt. Men då hade jag definitivt inte varit hemma och inte fått med mig familjen. Det var rätt enkla beslut. Å andra sidan blir det inte lättare att få ett jobb, det är bara att erkänna. Då kanske jag inte landar i fotbollen till slut, menar Thomas Askebrand.