Sverige ”tronar” enligt återkommande melodiska uppgifter ”på minnen från fornstora dar”. För alla som sjunger med refererar inte detta nödvändigtvis till de decennier efter andra världskriget då de offentligt finansierade välfärdssystemen – genom kamp och överväganden – kraftfullt och stegvis byggdes ut, den fackliga anslutningsgraden steg till att bli bland de högsta i världen, inkomstklyftorna bland de minsta och den industriella dynamiken och innovationsförmågan bland de mest markanta. Men den referensen borde fler göra.
Jag tänker på detta när jag läser ekonomijournalisten Andreas Cervenkas nya bok Girig-Sverige – så blev folkhemmet ett paradis för de superrika. Den är inte någon nostalgisk hyllning av allt som var förr i tiden, utan en saklig och faktaspäckad men finurligt framlagd och lättläst redogörelse för hur extremt Sverige har blivit i vissa viktiga avseenden.
Våra nordiska grannländer framstår i jämförelse som ett slags socialistiska hippiekollektiv.
För den som har samlat på sig riktigt mycket kapital, är Sverige idag något av ett skatteparadis. Bland i-länder är det mycket ovanligt att varken ta ut förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt eller fastighetsskatt baserad på fastighetens värde. Koncentrationen av förmögenheter i den mycket lilla gruppen superrika har idag knappt någon motsvarighet bland demokratiska industriländer. Som Cervenka konstaterar: ”I klassen välfärdssamhällen i väst spelar vi i en egen liga. […] Och våra nordiska grannländer framstår i jämförelse som ett slags socialistiska hippiekollektiv”.
Var kommer dessa miljardärers miljarder ifrån? Arv och finansakrobatik täcker in en bra del av den lista med 542 namn som Cervenka sammanställt. En central faktor i den finansiella sektorns tillväxt är i sin tur fastighetsmarknaden. Även här är Sverige inte unikt men tämligen extremt. Bostadspriserna har mellan 1995 och 2020 stigit med 244 procent i Sverige (justerat för inflation enligt konsumentprisindex), att jämföra med 51 procent i EU. Den belåning som detta kräver av hushållen utgör en gigantisk pengamaskin varur feta profiter utvinnes för dem som redan har gott om tillgångar.
En särskilt lukrativ syssla som Cervenka förtjänstfullt visar upp, är spelet med det som kallas samhällsfastigheter. Det handlar kort uttryckt om att köpa upp fastigheter som används till skattefinansierad verksamhet och hyra ut dem till dessa verksamheter – väsentligt dyrare för det offentliga – och använda kassaflödet som hävstång för ytterligare expansion. Några företagsamma ex-politiker hör till skaran som har gjort sig enorma förmögenheter på detta pågående skyfflande av pengar.
Inom ett relativt robust demokratiskt system har vi fått korruptionsliknande förhållanden med svängdörrar till pengastinna kommersiella aktörer.
Mycket av det som lyfts upp i Girig-Sverige skulle kunna beskrivas som starkt eroderande på värdefulla samhälleliga tillgångar ackumulerade över tid. Att det finns väl utbyggda offentliga tjänster, ger stora volymer att sätta sugrör i för den kommersiella aktör som tar över kontrollen. När intäkter – skolpeng, patientersättning, hyresintäkter för samhällsfastigheter – garanteras av skatteintäkter (på lönarbete), kan verksamheterna även säljas vidare med god förtjänst.
Men även ett betydande upparbetat kapital – jag menar här den komplexa väv av värden, relationer och institutioner som gör ett samhälle välmående – kan sina om den förstörs i snabb takt. Den svenska skolans extrema marknadisering har fört oss decennier tillbaka med tappade kunskapsresultat och kostsam segregation. Inom ett relativt robust demokratiskt system har vi fått korruptionsliknande förhållanden med svängdörrar till pengastinna kommersiella aktörer, vilkas intäktsflödena är beroende av just politiska beslut. De fördelar som en hög sysselsättningsgrad och hög grad av kollektivavtalstäckning ger, översköljs av skillnader på tillgångssidan: sociala gränser baserade på (starkt divergerande) bostadspriser hårdnar, inom städer och mellan olika delar av landet.
Andreas Cervenkas bok är inte ämnad att vara någon teoretisk analys av den samtida kapitalismen. Den blir radikal genom sin beskrivning av bistra sakförhållanden. Kanske är det också som Nina Björk skriver i sin recension i Aftonbladet: ”För en socialist är Girig-Sverige upprörande läsning, men jag tror faktiskt att den är än mer upprörande för den som omfamnar vårt nuvarande ekonomiska system.” För det är ändå en ganska utbredd föreställning att uppbyggnaden av folkhemmet skedde utan motstånd och mobilisering – och kunde behållas utan fortsatt strävan. Så var det förstås inte. Men det är uppenbart att det har funnits – och finns! – ett mycket brett stöd för de resultat som en mer egalitär välfärdsordning generar.
Det är en viktig politisk-pedagogisk uppgift att förklara det omöjliga med att ödelägga och slumpa bort det som genererat dessa resultat och ändå önska att själva utfallet vore intakt. Det är ett uppenbart historiskt faktum att det inte är någon fritt svävande nationalkaraktär som fått Sveriges namn att stundtals och i lagom doser ärat flyga över jorden i modernare tid. För den som vill bidra till detta i mer reell form, finns det mycket att göra men också en hel del kvar att rädda och bygga vidare på.