Samhället förlorar när regeringen sparar i ladorna Ali Esbati (V) anser att regeringen bör slopa överskottsmålen.

Krönika Samhället förlorar när regeringen sparar i ladorna

Krönika Skulle Sverige istället för ett självpåtaget och svårmotiverat överskottsmål, istället se till att öka investeringstakten inom ramen för årliga underskott på 1–2 procent av BNP, skulle det betyda satsningar på 700–1000 miljarder kronor. Statsskulden skulle då fortfarande vara historiskt låg, men det skulle möjliggöra ett rikare och tryggare samhälle. Det skriver Arbetsvärldens krönikör Ali Esbati.
4 apr 2022
+1
12
+1
0
+1
2
+1
0
+1
1
+1
5

Människan lever inte av bröd allena. Vi behöver också liknelser och metaforer, bland annat. Världen växer inåt i oss när Tomas Tranströmer pekar ut hur ”en skugga drar sin kälke mellan husen” eller Sonja Åkesson efterlyser ”ett varmt liv / att trä på det isande livet”.

Men så har vi de politiska liknelser och metaforer, med vilka vi ordnar och tampas med världen i medvetandet. Tänk ”järnridå” – populariserad genom Winston Churchill. Eller Göran Perssons bibliskt inspirerade ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Sådant är vapen och valuta i kampen om politisk hegemoni. ”Skattetryck” lämnar andra avtryck i medvetandet än ett resonemang om förutsättningarna för avancerad och efterfrågad gemensam välfärd. ”Lagen om valfrihet” är – ur ett visst perspektiv – ett smart sätt att titulera ett regelverk för tvångsmässig kommersialisering av gemensamt finansierade tjänster. Till exempel.

I dessa imaginära lador fanns ingen skyddsutrustning, ej heller några andra reserver för extraordinär försörjning av viktiga samhällsfunktioner

Ett annat aktuellt exempel är statsministerns återkommande beskrivning av överskott i statens finanser som ”att spara i ladorna”. Denna liknelse har fördelen av att signalera såväl antik dygd som rustikt gemyt. Nackdelen är att den är djupt, grundligt och skadligt missvisande som framställning av hur statens ekonomi faktiskt fungerar.

Jag ska här låta bli att ge mig i kast med subtiliteter runt hur det fungerar att ha en egen valuta samt nationell beskattningsrätt – sådant som de flesta faktiska laduägare saknar.

Låt mig istället fästa uppmärksamheten på en mer reell situation: den pandemi som många förhoppningsvis har i färskt minne. Blev vi hjälpta av det som fanns i ”ladorna” när den slog till? Svar: nej.

I dessa imaginära lador fanns ingen skyddsutrustning, ej heller några andra reserver för extraordinär försörjning av viktiga samhällsfunktioner. Inga intensivvårdspatienter kunde placeras i ladorna. Ej heller gömde sig där några utvilade sjuksköterskor. Sanningen ligger närmare den raka motsatsen. De bokförda överskott i statens finanser som har ”betalat av” på statsskulden, har uppstått bland annat genom att för få vårdplatser har upprätthållits, och för få har jobbat inom sjukvården, med alltför pressade arbetsvillkor – i förhållande till behoven och till vad vi har haft råd och möjlighet till.

Detta är investeringar som inte behöver föreställas i utopiska drömmar, utan som med politisk handlingskraft går att sätta i gång nu och de närmaste åren

Men var det ändå inte detta idoga ladusparande som gjorde det möjligt att sprätta miljarder kronor hit och dit när det väl blev akut? Också här är svaret nej. De finansiella stöd som snabbt kunde beslutas till företag och hushåll (och vars exakta utformning och fördelning man kan och bör diskutera) hämtas inte ur några lador. De uppstod i och med att de beslutades och utbetalades. Och det som tog tid att fixa, gjorde det för att det fanns reella flaskhalsar.

Den svenska statsskulden (brutto!) är idag bland de lägsta i EU. Den ligger på under 30 procent av BNP. EU-genomsnitt är cirka 90 procent. Betydelsen av de siffrorna kan diskuteras på kors och tvärs, men någon egentlig påverkan på möjligheterna att mobilisera fysiska resurser eller att betala ut finansiella stöd har de inte haft.

En fråga som vi däremot måste besvara med ett rungande ja, är huruvida det finns viktiga saker som framöver skulle behöva göras och som statens finansiella särställning kunde medverka till att förverkliga.

Som många kanske har fått med sig, befinner vi oss i en situation då okontrollerade och extrema effekter av människoskapade klimatförändringar hotar grunderna för vårt välstånd och vår civilisation. Detta torde även kunna ha negativ påverkan på flera finansiella nyckeltal framgent.

Men var det ändå inte detta idoga ladusparande som gjorde det möjligt att sprätta miljarder kronor hit och dit när det väl blev akut? Också här är svaret nej

De största territoriella utsläppen i Sverige kommer från transportsektorn, bygg- och fastighetssektorn och industrin. Detta är områden där aldrig så medvetna enskilda konsumtionsbeslut på marknaden svårligen kan upphäva existerande förutsättningar. Stark privat oro för klimatförändringarna ökar inte i sig kapacitet eller hastighet på tågrälsen. Energieffektivisering av bostadsbeståndet är ett stort åtagande bortom att släcka taklampan när man inte är i rummet.

Och ökad elöverföringskapcitet för industrin kräver enorma investeringar som inte en gång enskilda storbolag kan förväntas göra – men som staten kan och bör initiera. Detta är investeringar som inte behöver föreställas i utopiska drömmar, utan som med politisk handlingskraft går att sätta i gång nu och de närmaste åren.

Skulle Sverige istället för ett självpåtaget och svårmotiverat överskottsmål, istället se till att öka investeringstakten inom ramen för årliga underskott på 1–2 procent av BNP, skulle det betyda satsningar på 700–1000 miljarder kronor. Under rimliga och försiktiga antaganden skulle den svenska statsskulden då fortfarande ligga runt 40 procent av BNP, alltså historiskt mycket lågt. Men vi skulle bli rikare och tryggare som samhälle och som medborgare i det.

Den svenska statsskulden (brutto!) är idag bland de lägsta i EU. Den ligger på under 30 procent av BNP

Detta betyder inte att pengar inte spelar någon roll. Hur pengarna rullar påverkar ständiga avvägningar i ekonomin. Men det som behöver vara tydligt i en seriös debatt om ekonomisk politik, är dels att vi har stora underlåtelseskulder – investeringar som borde ha gjorts – och dels att det inte är storleken på statens upplåning som sätter gränser för eller skapar risker med omfattande klimatinvesteringar.

Det kommer att finnas samordningsproblem som behöver lösas, och det kommer att finnas reala brister – på material och kompetens – som kan påverka tidshorisonten på specifika investeringar. Men då är det just sådant som vi som samhälle – om uttrycket förlåtes – kan ”vända på varje sten” för att hitta lösningar på.

Relaterad läsning

Om skribenten
Riksdagsledamot, Vänsterpartiet
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar