Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Vården har haft samma problem i 35 år Tanken bakom att i Stockholm samla den allra mest högspecialiserade vården till Nya Karolinska var sund, skriver Mikiael Odenberg. Foto: Jessica Gow / TT

Krönika Vården har haft samma problem i 35 år

Krönika Gissa vad vårddebatten handlade om för 35 år sedan? Samma frågor som idag, skriver Mikael Odenberg.
13 feb 2020

Den senaste tiden har tidningarna rapporterat om trängsel och överbeläggningar på sjukhusens akutmottagningar. Bristen på sjuksköterskor är besvärande. Akutsjukhusens vårdplatser räcker inte riktigt till. Primärvården borde ta en ökad roll men klarar inte uppgiften.

På många håll är också vårdköerna långa. Alliansregeringen avsatte 2009 en miljard kronor årligen till att korta väntetiderna. Kömiljarden innebar att landsting och regioner fick en prestationsbaserad ersättning när de fick ned sina köer. Socialdemokraterna sågade kömiljarden men återinförde den 2019.

Under senare delen av 1970-talet och hela 80-talet var jag verksam som sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting och det är inte utan att jag får flash-backs när jag tänker tillbaka på vårddebatten i mitten av 1980-talet, alltså för 35 (!) år sedan. Den handlade nämligen i hög grad om överbeläggningarna på våra akutmottagningar och om bristen på sjuksköterskor. Vidare debatterades behovet av att bygga ut primärvården och införa olika varianter av husläkarsystem. Det luftades farhågor om en alltför snabb minskning av antalet slutenvårdsplatser. Och det infördes – under politisk strid – kömiljoner för att med prestationsbaserade ersättningar få bort dåtidens köer till starr- och höftledsoperationer. Intet nytt under solen, alltså.

Vi har aldrig satsat mer på hälso- och sjukvård än vad vi gör idag.

Vi har aldrig satsat mer på hälso- och sjukvård än vad vi gör idag. År 2017 passerade vi 500 miljarder kronor per år. Under 1980- och 90-talen uppgick hälso- och sjukvårdsutgifterna konstant till ca 7,5 procent av BNP. Idag utgör de drygt 11 procent av BNP.

Det är klart att en ökad befolkning och demografiska förändringar med fler äldre i befolkningen driver sjukvårdskostnaderna. Detsamma gäller den medicinska och medicintekniska utvecklingen, som gör nya behandlingar möjliga. Mer avancerade och mycket dyra mediciner tillkommer och leder till snabbt ökande läkemedelskostnader, i vars förlängning också ligger svåra etiska avvägningar. Hur ska nytta och kostnader vägas? Hur dyra läkemedelsbehandlingar är försvarbara att ge?

Det förefaller som att svensk sjukvård är alltför dålig eller långsam på att flytta resurser från de områden där utvecklingen möjliggör rationaliseringar och minskade vårdkostnader till de nya områden som tillkommer eller där nya behandlingsmetoder möjliggörs, skriver Mikael Odenberg. Bild på kirurgiska akutmottagningen på Danderyds sjukhus
Foto: Simon Rehnström / SvD / TT

Den medicinska och medicintekniska utvecklingen leder emellertid inte bara till nya utgifter, utan också till en bättre behandling och kortare vårdtider. Myntet har, som alltid, två sidor. Titthålsoperationer kan ersätta öppen kirurgi, gallstenar kan slås sönder med ultraljud i stället för att opereras bort. Dagvård kan ersätta inläggning på sjukhus. Och den höftledspatient som för några decennier sedan fick ligga många veckor på sjukhus kan nu åka hem efter en dag eller två.

Däremot förefaller det som om svensk sjukvård är alltför dålig eller långsam på att flytta resurser från de områden där utvecklingen möjliggör rationaliseringar och minskade vårdkostnader till de nya områden som tillkommer eller där nya behandlingsmetoder möjliggörs.

Inte minst är landstingens byråkratiska överbyggnad både omfattande och kostsam.

Den politiska debatten handlar följaktligen också i huvudsak om de nya utgifter som anses vara nödvändiga. Alltför lite diskuteras den negativa produktivitetsutvecklingen i svensk sjukvård och vad den kan bero på. Själva begreppet ”produktivitet” kan ju kännas främmande för en samhällssektor som vård men vad det handlar om är att vi trots resurstillskott tycks få mindre vård utförd för pengarna. Rimligen har sjukvårdens organisation och styrning betydelse för detta. Inte minst är landstingens byråkratiska överbyggnad både omfattande och kostsam.

Den allra mest högspecialiserade vården måste koncentreras till färre enheter om kvaliteten ska kunna upprätthållas. Sådana strukturförändringar är smärtsamma och möter alltid motstånd när de ska genomföras. Likafullt är de nödvändiga.

Tanken bakom att i Stockholm samla den allra mest högspecialiserade vården till Nya Karolinska var därför sund.

Tanken bakom att i Stockholm samla den allra mest högspecialiserade vården till Nya Karolinska var därför sund. Däremot leder den förändrade vårdstrukturen till helt nya utmaningar för utbildning och klinisk forskning som måste hanteras.

När organisationsförändringar görs tenderar man ofta att underskatta kostnaderna både för att riva ner existerande strukturer och för att bygga upp de nya. Vi såg det när Polisen omorganiserades. Vi såg det när klinikstrukturen på Nya Karolinska av dyra konsulter skulle ersättas med ett helt nytt koncept för ”värdebaserad vård”.

Detta bör dock inte skymma att Nya Karolinska idag kan ge en högspecialiserad vård i världsklass. Fortsatt förändringsarbete kommer att behövas i svensk hälso- och sjukvård. Det behöver bedrivas med kraft men också med stor respekt för professionen och tidigare vunna erfarenheter.

13 feb 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.