Vi har efter den välgjorda SVT-dokumentären: Dokument inifrån ”Mordet och Malå”, fått en hel del frågor om säkerhetsförberedelserna inför olika ambulansuppdrag och varför inte ambulanser åker fram i alla lägen utan inväntar polis.
Dokumentären visar hur ambulanspersonal inte går in till en knivhuggen man i hans bostad direkt, utan inväntar polis. Mannens liv går sedan inte att rädda.
Idag saknas ofta i hela riket (inte enkom i glesbygd) insatsklara blåljusresurser i flera kommuner i följd. Ofta finns helt enkelt inte polisresurser att skicka och ibland, likt vid Malåmordet, så fanns närmsta ingripandepolis cirka en timma bort.
Det här är under de senaste decennierna inte alls någon avvikande insatstid för polisinsatser utanför större tätorter i Västerbotten eller Norrbotten. Det saknas såväl dygnet runt lokalpoliser som insatsenheter i beredskap på många platser likt Malå. Det kan även vara långt till närmaste ambulans.
Går vi tillbaka till 80-talet så var den civila beredskapen samt vår totalförsvarsförmåga på en helt annan nivå. I så motto har centraliseringar av såväl sjukvård och rättsvårdande instanser givit mängder av svarta fläckar.
Kommer till platser med gott om vapen
Arbetsmiljön för ambulanspersonal har under några årtionden även förändrats på ett annat radikalt sätt. Som arbetstagarorganisation har vi sida vid sida med våldsutsatt ambulanspersonal och tillsammans med målsägandebiträden besökt otaliga sjuksalar, domstolsförhandlingar och enheter för krisstöd. Vi har erfarit flera situationer där ambulanspersonal utsatts för grovt våld och inte sällan en hotbild som krävt diverse säkerhetsåtgärder.
Tyvärr erfar vi allt för ofta en rädsla att vittna då åtgärder som skyddade personuppgifter även innebär ett slut på yrkeskarriären på den ort där brottsutsatt personal har sina hem. Vi bedömer att det finns ett stort mörkertal av händelser som aldrig anmäls, just för oron för repressalier.
Till detta ska läggas att ambulanssjukvården som en del i blåljusorganisationen skickas ut på larm där det förekommit sprängningar, tung vapeneld och synnerligen grova våldsbrott. I den bästa av världar kommer vi efter det att polis har säkrat platsen, men det händer inte sällan att vi kommer först till platser där det finns gott om vapen och våldskapital. Där är hotbilden ofta ett faktum.
Det går i sammanhanget inte heller att bortse från att ambulanspersonal konfronteras med miljöer där det förekommer människohandel, illegal spelverksamhet samt platser med mycket vapen.
Arbetsgivarna tar inte säkerhet på allvar
Arbetsgivarna som sysselsätter ambulanspersonal i Region Västerbotten och Region Norrbotten har enligt förbundets sätt att resonera inte tagit säkerhetsfrågorna på tillräckligt stort allvar och när vi från det fackliga tidigare vid upprepade tillfällen vi tagit upp riskerna med att exempelvis göra hjärt- och lungräddning under färd utan säkerhetsbälte, eller avsaknaden av övningstid och lågt satta grundkrav, så har det närmast blivit en irritation hos arbetsgivarna. Den som lyfter dessa frågor upplevs som besvärlig och får ofta höra ”det händer nog inget” eller ”nu ska vi inte överdriva”.
När vi nationellt lyft behov av såväl informationsutbyte (flaggning) via polisen samt erforderlig skyddsutrustning så möts vi av flera arbetsgivare att flaggning kan fördröja vårdinsatser och att skyddsutrustning inte behövs.
Särskilda enheter för farliga miljöer
Men det finns välgörande undantag. Region Uppsala har såväl skyddsvästar och ballistiska hjälmar och är inte heller främmande för andra säkerhetshöjande insatser. I en jämförelse mellan olika regioners säkerhetsarbete är skillnaderna verkligen avgrundsdjupa. Tyvärr uppvisar många arbetsgivare upp en stor riskblindhet.
Tiden är inne att realisera taktiska sjukvårdsenheter med förmåga att agera i riskmiljöer. Det kräver ett helt nytt tankesätt från beslutsfattare och därtill helt nya krav på skyddsutrustning och robust beredskap.
Förbundet är inte heller främmande för skyddsmedel för särskilt tränade säkerhetsklassade taktiska sjukvårdsenheter, så att även motvärn kan ske vid insatser i potentiellt farlig miljö.
Avrop på utrustade personskyddsväktare som kan respondera ut vid larm i väntan på polisinsats, kommer enligt vårt sätt att resonera, vara en viktig beståndsdel för att öka förmågan att nå fram till nödställda och kunna verka i miljöer där risker finns.
Riskbilden behöver adresseras och taktisk sjukvård behöver realiseras i hela riket.
