”Socialdemokraterna borde göra som Tage Erlander” Socialdemokraterna borde låta sig inspireras av Tage Erlander, skriver Ali Esbati (V).

Krönika ”Socialdemokraterna borde göra som Tage Erlander”

Krönika "Det är möjligen talande för sakernas tillstånd, att vårt numera åter ensamt styrande regeringsparti en gång i tiden självt utlyste ett nyval för att få igenom ett för folkflertalet bättre och mer rättvist pensionssystem (ATP), medan man nu var på vippen att hamna där i försvaret av motsatsen." Det skriver Ali Esbati (V).
3 dec 2021
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

När det täta regeringsbildningsdammet lagt sig för denna omgång, bör man påminna sig om att det faktiskt har funnits med mer jordnära politiska frågor i processen.

Vänsterpartiets krav om en förbättring av pensionerna för de sämst bemedlade pensionärerna, väckte en del reaktioner som jag tror det är värt att reflektera närmare över, bortom partitaktiska positioneringar.

Expressens ledarsida – förvisso en stark och stabil röst för bevarandet av system som reproducerar socioekonomiska klyftor – skrev att en sådan reform vore ”orättvis”, ty den ”minskar respektavståndet till dem som har slitit i låglöneyrken i 30–40 år”. Kajsa Dovstad – innehavaren av Sveriges mest oxymoron-betonade jobbtitel; ”välfärdsansvarig på Timbro” – twittrade: ”Har man garantipension har man inte ’byggt upp landet’. Punkt.”

Tage Erlander såg i samband med ATP-striden vikten av att mobilisera en folkrörelse för samtal om framtidens pensioner

Tweeten raderades, men Timbro återkom med en ”rapport” som skulle visa att de fattiga pensionärerna – idag runt 300 000 personer – i själva verket inte är fattiga och dessutom ”egentligen” blir allt färre. Detta skojfriska resultat uppnås genom att ta i bruk ett egenhändigt hopsnickrat mått som förfuskar den centrala frågan om hur människor med låga pensioner lever sina liv i Sverige idag.

Det går att rada upp tjogvis av sådana, mer eller mindre elegant formulerade reaktioner. Till att börja med är de starkt missvisande i sina beskrivningar. Garantipensionen är inte gjord för att ge människor som inte har arbetat en inkomst på äldre dagar.

För detta ändamål finns ett (behovsprövat) äldreförsörjningsstöd. Garantipensionen är tvärtom avgörande framförallt för ”dem som har slitit i låglöneyrken i 30–40 år”. Varannan kvinnlig pensionär får i någon grad förlita sig på garantipension. Mekanismen fick införas i det nya pensionssystemet 2003, just för att övergången till en striktare tillämpning av livsinkomstprincipen ledde till att många som jobbat och slitit, ändå inte fick rimliga pensioner.

Sålunda bestraffas i systemet exempelvis det kvinnliga hemarbete som möjliggjort mäns förvärvsarbete i tider av dålig tillgång till barnomsorg

Sedan dess har nivån för garantipensionen halkat kraftigt – motsvarande flera tusen kronor – efter inkomstutvecklingen.

Den italiensk-amerikanska stjärnekonomen Mariana Mazzucatos skriver i sin bok ”The Value of Everything”, om hur förståelsen av ”värde” – och vem skapar respektive slösar det – har kommit att präglas av en viss syn på ekonomi, med starka ideologiska övertoner.

Bland de styrande skikten i våra samhällen är det idag tämligen självklart att likställa värde med marknadspris, inklusive det på arbetskraft. Att någon har hög lön antas bero på att hen skapar mycket värde, vilket bevisas av att hen har hög lön.

Detta är ett cirkelresonemang med stor betydelse också för vårt nuvarande pensionssystem, som skapades för att vara ett uttryck för mer av ”raka rör” – det vill säga återspegla mer av marknadsbestämda värden och mindre av samhälleligt ansvarstagande för äldres välfärd och för gemensamma investeringar.

Bland de styrande skikten i våra samhällen är det idag tämligen självklart att likställa värde med marknadspris, inklusive det på arbetskraft

Sålunda bestraffas i systemet exempelvis det kvinnliga hemarbete som möjliggjort mäns förvärvsarbete i tider av dålig tillgång till barnomsorg. Men också, och i tilltagande grad mer relevant: sådant som mer eller mindre ofrivilligt deltidsarbete, ett arbetsliv präglat av osäkra påhugg, och arbete i yrken som i högre grad sliter ned kroppen.

I stället för att kompensera för dessa klassamhälleliga värdeöverföringar – just en viktig komponent i det där som ’byggt upp landet’ – har pensionssystemet konstruerats för att ge dessa orättvisor större genomslag också efter arbetslivets slut.

Det är lätt att hålla med dem som säger att pensionssystemet behöver en större översyn. Att börja med en höjning av de lägsta pensionerna är ett bra sätt att inleda den processen. Ska den sedan vara värdig frågans vikt och omfång, behöver man lägga bort det rådande oskicket med en pensionsarbetsgrupp av väktarrådkaraktär, där politiska överväganden om pensioner begravs.

Garantipensionen är inte gjord för att ge människor som inte har arbetat en inkomst på äldre dagar

Det är möjligen talande för sakernas tillstånd, att vårt numera åter ensamt styrande regeringsparti en gång i tiden självt utlyste ett nyval för att få igenom ett för folkflertalet bättre och mer rättvist pensionssystem (ATP), medan man nu var på vippen att hamna där i försvaret av motsatsen.

Tage Erlander såg i samband med ATP-striden vikten av att mobilisera en folkrörelse för samtal om framtidens pensioner. Utan att vara socialdemokrat misstänker jag ändå att en liknande samhällsdebatt på sikt vore mer välgörande, också för nämnda parti, än, säg, tillsättandet av statliga utredningar om gangsterrap.

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar