Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Kärnkraften behöver inget statsstöd Snart läggs Ringhals 1 och 2 ned pga för dyra uppdateringar. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Krönika Kärnkraften behöver inget statsstöd

Krönika Subventionerna till vind- och solkraft borde fasas ut. Och inte heller kärnkraft bör subventioneras. Istället borde marknaden avgöra mer av elproduktionen. Det skriver Mikael Odenberg i sin första krönika i Arbetsvärlden.
3 sep 2019

Så sent som för tre år sedan träffade fem partier – S, M, MP, C och KD – en bred energipolitisk uppgörelse. Den satte målet att Sverige 2040 ska ha en helt förnybar elproduktion.

Om det är klimatfrågan som står i fokus borde målet förstås ha varit en hundra procent utsläppsfri och inte en hundra procent förnybar elproduktion. Men detta var också uppgörelsens egentliga innebörd. Målet ”förnybar” förvandlades nämligen i praktiken till ”utsläppsfri” genom att uppgörelsen samtidigt deklarerade både att det inte är tal om politiska beslut för att stänga kärnkraft och att det är fullt tillåtet att bygga ny, också efter 2040. Lite dubbla budskap alltså, men ett elegant sätt att sy in både M och MP i uppgörelsen.

Det sakliga problemet med energiöverenskommelsen är därför inte den överspelade glosan ”förnybart”, utan att den innebar utökade subventioner till vind och sol i ett läge när dessa kraftslag blir allt mer konkurrenskraftiga på egna meriter och man i stället borde diskutera hur nuvarande subventioner successivt kan fasas ut.

Energiuppgörelsen innebar att den särskilda skatten på kärnkraft togs bort helt. Ett avgörande viktigt beslut, eftersom effektskatten vid den här tiden utgjorde drygt en tredjedel av kostnaden för att producera kärnkraftsel.

Från borgerligt, kärnkraftsvänligt håll brukar man ofta referera till ”den socialdemokratiska straffskatten på kärnkraft”. Sanningen är att den mest drakoniska höjningen gjordes av alliansregeringen på förslag av finansminister Borg, vilket starkt bidrog till E.ON:s beslut att ta reaktorerna Oskarshamn 1 och 2 ur drift.

Inte ens efter den lättade skattebördan är det lönsamt att göra de utomordentligt omfattande reinvesteringar och säkerhetshöjande åtgärder som är tvingande efter Fukushima.

I takt med att solenergi blir mer konkurrenskraftig borde subventionerna fasas ut, anser Mikael Odenberg. På bilden Norges största solkraftanläggning på forskningsparken i Oslo. Foto: Erlend Aas / SCANPIX .

Trots skattens borttagande kommer Vattenfall snart att stänga ytterligare två av våra äldsta reaktorer, Ringhals 1 och 2. Inte ens efter den lättade skattebördan är det lönsamt att göra de utomordentligt omfattande reinvesteringar och säkerhetshöjande åtgärder som är tvingande efter Fukushima. Därför höjs nu krav på att också kärnkraft ska subventioneras.

Det är ett problem när politiska partier positionerar sig som för och emot olika slag av elproduktion. Alla slag av elproduktion har sina för- och nackdelar. Statens roll bör vara att ange de spelregler; skatter, säkerhetskrav och andra ramar inom vilka elproducenterna i konkurrens har att möta elkundernas efterfrågan. Det är en linje värd att hålla fast vid. Svensk elmarknad behöver inte ännu mer statsstöd, utan mer marknad.

När man läser tidningarna kan man bibringas uppfattningen att Sverige står inför elbrist. Så är inte fallet.

Sverige har ett stort energiöverskott och varje år nettoexporterar vi 10 – 15 % av den el som vi producerar. Vi är också det land i Europa som är mest sammankopplat med omvärlden och dessa handelsförbindelser används för import kalla vinterdagar när det inte blåser. Det bidrar till att vi kan hantera också vår effektbalans, även om marginalerna i systemet minskar när produktion stängs i södra Sverige.

När man läser tidningarna kan man bibringas uppfattningen att Sverige står inför elbrist. Så är inte fallet. Vår stora utmaning kommer först på 2040-talet när det kan bli dags att fasa ut våra kvarvarande sex kärnkraftsreaktorer, byggda på 1980-talet.

Bidragande till bilden av elbrist är de nätbegränsningar som finns i bl.a. Stockholm, Uppsala och Malmö. Men det här är lokala begränsningar som inte har någonting alls att göra med vår inhemska elproduktionsförmåga i stort.

Om någon aktör plötsligt vill etablera en serverhall eller batterifabrik som förbrukar 300 MW (motsvarande en halv Barsebäck-reaktors produktion) så är det inte brist på svensk elproduktion som sätter gränser. Men inget elnät kan vara så starkt att det alltid har ledig kapacitet överallt. Ett sådant nät skulle vara en samhällsekonomisk katastrof. Därför är lokaliseringen känslig.

På vissa platser i nätet är det inget problem att ta ut ytterligare 300 MW. På andra platser leder ett sådant uttag till förändrade flöden och överlaster som gör att förstärkningar måste göras innan uttaget kan medges. Det kan t.ex. handla om att en ny 400 kV-ledning behöver byggas. Med svenska tillståndsprocesser kan detta ta upp till tio år!

De svårigheter vi läser om i media handlar inte om elbrist, utan om tröga miljöprövningar och utdragna tillståndsprocesser kombinerat med en vitt spridd okunnighet om hur det svenska elnätet fungerar.

3 sep 2019
Visa artikelns 3 kommentarer
Kommentera
  1. Av Niklas 5 sep 2019:

    Infallsvinkeln att marknaden ska styra klimat- och energipolitiken är rent nonsens och jag är förvånad över att Odenberg accepterar en argumentationsteknik om ofta används av centerpartister och miljöpartister i försök att avvärja sig mot frågor om hur förnybar energi ska klara av att leverera ett väl fungerande energisystem.

    Frågan vi måste ställa oss är istället ’vad är det minsta som behöver göras, och hur uppnår vi detta på ett sätt som balanserar kostnad och produktionstakt på bästa möjliga sätt.’
    Om detta innebär att politiska beslut behöver styra marknaden, then so be it! Motsatsen vore att strunta i resultatet.

    • Av Mikael Odenberg 8 okt 2019:

      Det är klart att marknaden inte ska styra klimat- och energipolitiken. Statsmakterna ska sätta ramarna och ange spelreglerna; säkerhetskrav, skatter, miljöavgifter etc. Men staten ska inom dessa ramar låta aktörerna mötas i en så fri konkurrens som möjjligt.

  2. Av Ingemar Hof 15 okt 2019:

    Väldigt intressant! Två funderingar har jag. 1) Med fler elbilar och internet i allt m.m. inom en snar framtid, kommer Sveriges elproduktion fortsatt räcka om sisådär 10 år? Och det även smällkalla vinterdagar när det inte blåser och halva Sveriges elbilsflotta laddas? 2) Vad är tänkt att ersätta kärnkraften på 40-talet? Och om framför allt sol och vind, är det görligt att importera nödvändiga mängder el molniga vinterdagar när det inte blåser?

    Jag tror mig veta att energipolitik i Sverige är mer en marknadsfråga än en säkerhetspolitisk fråga såsom hos t ex våra baltiska grannar, men om Sverige går mot en framtid där vi ofta blir beroende av stor import för att klara dagen känns det lite…ogenomtänkt?

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.