Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Staten bör sluta leka företag Vattenfalls huvudkontor i Solna. Foto: Jessica Gow / TT

Krönika Staten bör sluta leka företag

Krönika De stora statliga företagens ensidiga fokus på vinstmaximering har blivit ett rejält magplask. Bättre att fokusera på det samhällsekonomiska uppdraget, skriver Per Lindvall.
23 apr 2019

Ingen vill kalla sig nyliberal längre, men ändå fortsätter det nyliberala tankegodset att regera på många (de flesta) områden. Ett sådant är styrningen av de stora statliga bolagen. Vissa av dem har visserligen särskilda samhällsuppdrag, men de är små i sammanhanget. Det ensidigt viktigaste uppdraget är, som hos publika aktiebolag, att maximera vinsten för ägaren. För de största statliga bolagen, såsom Vattenfall, SJ, Sveaskog och majoritetsägda Postnord, liksom även Telia där staten är störste ägare är det vinsten framför allt som gäller.

Utvärderar man dessa fem företag enbart efter vinstmaximeringskravet så varierar utfallet mellan fiasko, Vattenfall och Postnord, och högst mediokert för de övriga tre. Skulle man istället utvärdera samtliga fem utifrån mera samhällsekonomiska kriterier, vilka är de som ursprungligen gjort att de historiskt har varit i gemensam eller statlig ägo, så blir betyget mera entydigt, fiasko.

Att SJ är ett vinstmaximerande monopol och en stor leverantör till statskassan gör knappast någon glad.

På papperet är det visserligen enklare att styra ett aktiebolag med ett enda fokus, att maximera vinsten än att styra efter mera svårmätbara kriterier. Verkligheten är emellertid mer komplex, vilket även de flesta ledare för publika bolag är medvetna om. Upprätthållandet av höga vinster till ett ständigt nästkommande kvartal gör att mera långsiktiga och riskfyllda investeringar skjuts på framtiden.

En genväg till lönsamhet som många privata bolag tagit är att köpa upp konkurrenter för att som det heter ”konsolidera” eller ”omstrukturera” marknaden. Dessa fina ord döljer en enkel sanning. Genom att köpa upp konkurrenter minskar konkurrensen och det blir lättare att upprätthålla hög lönsamhet. Målet är att upprätthålla så kallat prisledarskap. Man bygger helt enkelt oligopol, helst monopol. Den allt högre oligopoliseringsgraden i näringslivet är också en av de viktigaste förklaringarna till att lönsamheten generellt sett är så hög och att vinsternas andel av förädlingsvärdet i samhällsekonomin har ökat och löneandelen minskat. Allt fler ekonomer, såsom nobelpristagarna Paul Krugman och Joseph Stiglitz, argumenterar vältaligt för att detta är ett hot mot den ekonomiska utvecklingen, då det leder till stagnation, låga investeringar, låg tillväxt, och ökade ekonomiska klyftor.

Att de konkurrensvårdande myndigheterna är så tandlösa (här är det nog EU som är mest på tårna) kan också spåras till det nyliberala tankegodset om att inte finns några uthålliga monopol och att höga vinster per automatik leder till högre konkurrens. Men även detta är en papperskonstruktion.

Utfallet av dessa förvärvsövningar är ett samfällt totalfiasko.

Tre av de fem hel- och delstatliga företagen, Vattenfall, Telia och Postnord, eller egentligen fyra om man beaktar att Sveaskog är det som blev kvar efter att Assidomän monterades ner, har varit inne på förvärvs- och fusionslinjen. Utfallet av dessa förvärvsövningar är ett samfällt totalfiasko. Vattenfall är den stora kapitalförstöraren. Nuon, dansk och polsk kolkraft, liberiansk biomassa är de riktigt stora fiaskona som summerar en förlust på minst 100 miljarder kronor. Tyskland blev med lite tur, läs utsläppsrättssystem som tillfälligt drev upp priserna, ett halvfiasko. Det är den svenska kraftproduktionen och eldistributionen.

Hos Telia är det likadant. Det är Sverige och i viss mån duopolen i Norge och Baltikum som bär upp vinsten. Postnords samgåenden med den danska posten har varit katastrofal, och etableringarna i Norge och Finland usla, förstås.

Den ekonomiska logiken bakom dessa företags utlandsförvärv är emellertid i stort sett obegriplig. Samtliga kommer ju från svenska monopol/oligopol, och de verkliga synergierna av att bedriva elproduktion i Tyskland, Holland och Sverige, bedriva teleoperatörsskap i Sverige, Finland och Azerbajdzjan, liksom att bära ut post i Danmark och Sverige är minimala. Den enda logiska förklaringen till dessa förvärv är att alla VD-ar vill göra förvärv, samt inte minst att det svårt till omöjligt att gå tillbaka till ursprungsuppdraget och istället möjliggöra en privatisering.

Att nu SJ smider stora planer på att etablera sig utanför Sverige ger därför rysningar av obehag

Att SJ är ett vinstmaximerande monopol och en stor leverantör till statskassan gör knappast någon glad. Ett tågmonopol som maximerar vinst, hålla ner utbudet, i stället för att maximera den samhällsekonomiska vinsten genom att maximera utbudet är en styggelse i dagens klimatsituation.

Att nu SJ smider stora planer på att etablera sig utanför Sverige, som VD Crister Fritzon och styrelseordförande Siv Svensson, känd från styrelsen i Swedbank, pratar sig varma om ger därför rysningar av obehag.

För alla dessa statliga ägda bolag hade det varit mycket bättre om de varit fokuserade på sitt ursprungliga uppdrag, att tjäna medborgarna.

23 apr 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.