Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Riksbanken och Finansinspektionen förstår inte Finansinspektionen och Riksbanken ser bankerna helt som mellanhänder, där de samlar upp inlåning från sparande privatpersoner och företag. De förstår helt enkelt inte den marknad de är satta att bevaka, skriver Per Lindvall. Från vänster i bild: Erik Thedéen, generaldirektör Finansinspektionen och Stefan Ingves, Riksbankschef. Foto: TT

Krönika Riksbanken och Finansinspektionen förstår inte

Krönika Svaret på varför inflationen inte ökar mer med den ökande penningmängden är att inlåningen hamnar hos dem som inte har något konsumtionsbehov, utan som ”investerar”. Kreditexpansionen driver främst tillgångspriserna. Riksbanken och Finansinspektionen förstår inte den marknad de är satta att bevaka, skriver Per Lindvall.
20 mar 2019

Katalys senaste rapport om behovet av att införa en statlig e-krona som alternativt betalningsmedel till den av privata banker skapade inlåningen är både läsvärd, insiktsfull och kontroversiell. Den klär helt enkelt av det svenska politiska- och ekonomiska etablissemanget.

För de som följt den internationella ekonomiska debatten är det inga nya insikter, men i den svenska nyliberala ankdammen är det ännu obegripligt.

Som när Finansinspektionen i höstas presenterade sin senaste rapport över stabiliteten i det finansiella systemet. Då frågade jag generaldirektören själv, Erik Thedéen, om hur inlåningen i banksystemet primärt skapas. Han verkade inte förstå frågan utan svarade lite svävande att det var en ”filosofisk fråga” som saknade praktisk betydelse.

De förstår helt enkelt inte den marknad de är satta att bevaka!

Men det är ingen filosofisk fråga utan en för vårt finansiella system helt avgörande fråga. Det gäller i synnerhet om man vill förstå hur riskerna i det finansiella systemet byggs upp, vilket är en av Finansinspektionens främsta uppgifter.

Bankernas inlåning, det vill säga de fordringar på bankerna som personer och företag har på bankerna och som vi till 97 procent använder för våra betalningar, skapas primärt genom att bankerna ger ut nya lån.

Det är inte så konstigt som det låter om man förstår hur en balansräkning fungerar. Om eller när jag tar upp ett nytt lån i banken så skapar banken en lika stor fordran på som en skuld till mig. Det vill säga nettot av dessa balansposter är noll.  (Alla kan på samma sätt försöka skapa betalningsmedel genom att upprätta skuldebrev. Problemet är att få betalt för dem.)

Denna fordran på banken kan jag sedan använda för att betala för ett hus i exempelvis Dala-Floda. Banken får en inteckning i huset, som säkerhet, och har gjort en allmän kreditprövning på mig så att de bedömt min betalningsförmåga som god.

Denna inlåning vandrar sedan runt i banksystemet när säljaren och de efterföljande motparterna använder den som betalningsmedel för sina transaktioner.  Nya lån i banksystemet, framför allt bolån, är därför den helt avgörande källan för den ökande penningmängden i det finansiella systemet.

Eller är det Upton Sinclairs klassiska utsaga om ”att de har betalt för att inte förstå”, som gäller

Det är inte svårt att förstå bankernas förtjusning över att ha detta privilegium. Det är extremt lönsamt. Räntan på inlåningen är noll, och till och med minus för företag. Bolånemarginalen, skillnaden mellan in- och utlåningsräntan ligger enligt Finansinspektionen på 1,5 procent. Tar man hänsyn till kostnaderna för bolåneinstituten och de krav på eget kapital som bankerna har för sin utlåning så ligger avkastningen på detta egna kapital för dessa lån på marginalen på upp emot 50 procent.

Men läser man Finansinspektionens liksom även Riksbankens rapporter över stabiliteten i vårt finansiella system så får man inget svar på frågan av hur denna inlåning skapas. Finansinspektionen och Riksbanken ser bankerna helt som mellanhänder, där de samlar upp inlåning från sparande privatpersoner och företag. De förstår helt enkelt inte den marknad de är satta att bevaka! (Eller är det Upton Sinclairs klassiska utsaga om ”att de har betalt för att inte förstå”, som gäller.)

Problemet med denna modell för penningskapande är att den, helt i enlighet med den amerikanska ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes, just skapar finansiell instabilitet. Skulderna måste öka mycket snabbare än vad den underliggande ekonomin växer. Den brittiske ekonomen och förre chefen för finansinspektionen Adair Turner har i sin mycket läsvärda bok ”Between debt and the devil” visat att den nominella skulden ökar tre gånger mer än den nominella tillväxten i BNP. Så har det även sett ut i Sverige (liksom i Kina) under de senaste decennierna

De statsbärande svenska politiska partierna förstår inget utan putsar på det beläte som kallas för överskottsmål

Problemet är att när kreditexpansionen i Sverige har stannat av så har också inflationen snabbt sjunkit under Riksbankens mål. Det vill säga här får även Milton Friedman ett ord med i laget. Svaret på varför inflationen inte ökar mer med den ökande penningmängden är att inlåningen hamnar hos dem som inte har något konsumtionsbehov, utan som ”investerar”. Det vill säga kreditexpansionen driver främst tillgångspriserna.

News

Men med den vacklande svenska bomarknaden så har också kreditexpansionen stannat av och av någon anledning så ser vi även att desinflationen i Sverige ta fart igen. Med största sannolikhet kommer inte Riksbanken att klara sitt inflationsmål utan med en avsvalnande ekonomi så trendar vi mot deflation, igen. De statsbärande svenska politiska partierna förstår inget utan putsar på det beläte som kallas för överskottsmål.

Staten måste ta taktpinnen om vi ska få vår ekonomi i balans. Katalys analys kommer högst sannolikt att avfärdas eller tystas ner av detta etablissemang. För vem vill framstå som naken?

Men de backas upp av Adair Turner, neokeynesianska ekonomer som Olivier Blanchard, hela MMT-gänget (detta är kärnan i deras resonemang) med L Randal Wrey, Stephanie Kelton i spetsen, liksom Financial Times ”chefekonom” Martin Wolf som på ett eller annat sätt landat i att det är bättre om staten är den som backar upp betalningssystemet än bankerna och i slutändan bolånetagarna.  Det är också omöjligheten i att genomföra detta som i slutändan gör att eurosystemet är så dysfunktionellt och att nästa eurokris kan vara närmare än vad många inser.

20 mar 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.