De kommer med jämna mellanrum, de så kallade ”reformerna”. Det vill säga förslag på skattesänkningar som ska få fart både på tillväxt och, helt magiskt, även öka statens skatteintäkter och ”säkra” välfärden. Men i verkligheten leder dessa reformer oftast till ”trickle up” där en allt mindre del av befolkningen tar en allt större del av kakan och samtidigt blir allt mer ointresserade av hur det går för den stora ”residualen”.
Mest tydlig är denna utveckling i USA där all tillväxt och produktivitetsutveckling har skördats av de översta decilerna av inkomstskikten. Medianinkomsttagaren i USA har knappt haft någon reallöneökning alls sedan 1980-talet. De allt större frukterna har istället hamnat allt högre upp i trädet. De rikaste 20 procenten i USA äger nu 85 procent av alla tillgångar, eller, om man vänder på det: de fattigaste 80 procenten äger 15 procent av alla tillgångar. Så koncentrerade har inte de amerikanska förmögenheterna varit sedan slutet på 1920-talet.
Donald Trumps stora ”skattereform” sänkte huvudsakligen bolagsskatten från nominella 35 procent, få företag betalade denna procentsats, till 21 procent, men även inkomstskatten för privatpersoner sänktes rejält, och naturligtvis då mest för de rikaste som förstås betalar mest.
George Bush, den äldre, avfärdade emellertid Laffers teorier som ”voodoo economics”.
Enligt Trump och några av hans rådgivare så skulle dessa skattesänkningar få fart på tillväxten och, helt magiskt, även öka skatteintäkterna över tid, enligt den så kallade ”lafferkurvan” efter ekonomen och Reaganrådgivaren Arthur Laffer. Tesen är att om man sänker skatt på företagande och höginkomsttagare, ”jobbskapare” enligt den nyliberala retoriken, så kommer investeringarna och arbetsutbudet att öka.
George Bush, den äldre, avfärdade emellertid Laffers teorier som ”voodoo economics”. George Bushs tes om att ”laffer-effekten” var mer myt än verklighet visade sig hålla både för Ronald Reagans och även sonen George W Bush stora skattesänkningar, vilka båda skapade stora och växande budgetunderskott. Detta har fått ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman att benämna Laffers teser för ”zombie-idéer”, det vill säga teorier som i mötet med verkligheten borde vara döda, men som ändå hålls vid liv.
Så det är inte så förvånande att dessa ”zombie-idéer” även ständigt dyker upp i Sverige. Av och till har de framförts sedan 80-talet och hållits vid liv. De var ju huvudargumentet för att avskaffa värnskatten. Och senast i förra veckan var Företagarnas skattepolitiske expert Patrick Krassén och skattejuristen Hans Peter Larsson ute i en debattartikel i SvD för att sälja in sin idé och sin bok om att införa ”platt-skatt” vilket enligt författarna skulle ge ”ett av världens bästa skattesystem, utan att hota välfärden”.
De rikaste 20 procentens främsta intresse är då inte att få hela kakan att växa utan mera av att konsolidera och försvara sin egen position. Det vill säga en feodal ordning.
Men sambanden mellan marginalskatter och ekonomisk utveckling är inte särskilt starka. USA hade marginalskatter över 90 procent på 1950-talet när deras ekonomi växte som bäst. Och så ser det ut även i Sverige. Och de stora avregleringar och skattesänkningar som har skett sedan Thatchers och Reagans dagar, där de fick en extra skjuts i Sverige efter finanskrisen på 1990-talet har inte fört med sig de tillväxtlyft som de såldes in med.
”Hur man än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”., sjöng Peps Persson. Foto: Ola Torkelsson/TT
Den enda tydliga trenden som kan skönjas är just en växande ojämlikhet där de frukterna ansamlas allt högre upp i träden. Den så kallade ”trickle down”, att alla skulle få det bättre om de mest välbeställda fick betala mindre i skatt, har istället blivit ”trickle up”. Och det finns goda argument för att det är den växande ojämlikheten som är den största bromsen för den ekonomiska utvecklingen.
Vi håller helt enkelt på att återskapa den så kallade Paretofördelningen av tillgångar. Det vill säga den italienska sociologen och ekonomen Vilfredo Paretos upptäckt att av marken i Italien så ägde de 20 procent mest välbeställda 80 procent och att denna fördelning hade varit stabil över tid, så länge det fanns dokumentation. De rikaste 20 procentens främsta intresse är då inte att få hela kakan att växa utan mera av att konsolidera och försvara sin egen position. Det vill säga en feodal ordning. Eller som Peps Persson argumenterade i sin klassiska analys ”Falsk Matematik” för ”hur man än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”.