Vilken statlig myndighet ansvarar egentligen för den svenska sommaren? Är det verkligen länsstyrelsen?
Det hävdade i alla fall Lars Bäckström när han var landshövding i Västra Götaland. De 21 länsstyrelserna ska nämligen se till att sjöar och hav är friska, att kor betar i hagarna, och att maten på grillen är nyttig och god. Bäckströms utsaga säger väl mycket om hans egen sommardröm – men också en del om länsstyrelsernas uppförsbacke när de ska formulera sitt varumärke. Det ÄR verkligen ganska svårt att sammanfatta vad länsstyrelserna egentligen gör – och det räcker med att titta på var de håller hus så förstår man varför.
Eller, hus förresten – residenset är ofta ett slott.
Å ena sidan har landshövdingen nästan alltid bostad och kontor i residensstadens finaste hus. Eller hus förresten – residenset är ofta ett slott. Tänk antika möbler, oljemålningar av alla landshövdingar sedan Oxenstierna, stora eldstäder, korslagda sablar på väggarna. I residenset står också ett sovrum för kungen och drottningen redo, för eventuella Eriksgator.
Till residenset kan landshövdingen bjuda in kommunalråd och företagare för middagar med överläggningar om för länet viktiga frågor. Eller, tänka bredare och bjuda in länets folk på snittar och mineralvatten. Eller, i stället åka runt i länet med privatchauffören, på mini-eriksgata med nedslag i olika verksamheter. Hövdingen väljer helt enkelt själv hur hen bäst fullgör uppgiften att i länet stärka förtroendet för centralmakten. (Som vårens nyheter från Kronoberg och Stockholm visar, är de 21 landshövdingarna olika skickliga på den saken.)
Å andra sidan, i ett fult kontorskomplex någon annanstans i residensstaden sitter resten av länsstyrelsepersonalen. De dricker automatkaffe och sliter med de mer jordnära frågor som regeringen gett länsstyrelserna. Detta är ofta frågor som ingen annan vill ha, alltså varken kommuner, regioner, eller centrala myndigheterna.
Faktum är att ingen vet exakt hur många regeringsuppdrag och uppgifter länsstyrelserna har.
Så länsstyrelsens korg av uppgifter är bred och spretig. Till jordbruket betalar myndigheten ut bidrag. I miljö- och vattenfrågor prövar den tillstånd. I civilförsvarsfrågor – en tillväxtnisch – samordnar den stat och kommun. Till det, väldigt praktiska uppgifter som att tömma soptunnor i naturreservaten och att räkna röster i valen.
Faktum är att ingen vet exakt hur många regeringsuppdrag och uppgifter länsstyrelserna har. Finansieringen av allt detta är ett virrvarr av mer eller mindre öronmärkta pengaströmmar: från statsbudgeten, från EU, eller från andra myndigheter. Som blir ännu mer intrikat genom ett system av fördelning av uppgifter och resurser mellan de olika länsstyrelserna.
Länsrådet är i regel en gammal räv som vet hur en organisatorisk slipsten ska dras
Landshövdingen borta i det vackra residenset kan engagera sig i allt detta. Men det verkar gå lika bra att låta bli. Nummer två på myndigheten, länsrådet, är i regel en gammal räv som vet hur en organisatorisk slipsten ska dras. Faktum är att med alla detaljspecificerade uppdrag, och öronmärkt finansiering, är det inte så mycket som en landshövding kan styra över i kontorskomplexet, även om hen skulle vilja.
Många har frågat sig om detta verkligen är bästa sättet att sköta statens åtaganden i regionerna? Behövs det landshövdingar, behövs ett kungarum, behövs virrvarret i kontorskomplexet? Och behövs det 21 länsstyrelser?
För ungefär tio år sedan gjordes allvarligt menade reformförsök, efter lyckade testballonger i Skåne och Västra Götaland. Det är svårt att reda ut exakt vad det föll på – men det är poänglöst att reformera statens indelning i län, utan att samtidigt röra regionerna. Och regionpolitiker ser misstänksamt på alla försök att ta ifrån dem uppgifter. Bland motargumenten fanns också hallänningarnas bedyrande att de redan var lyckligast och friskast i landet, och inte behövde en större region, tack så mycket.
I Finland var reformkraften större. Där avskaffades både länsstyrelser och landshövdingar. Verksamheten i kontorskomplexen visade sig dock behövas, så den återuppstod ganska oförändrad under namnet ”Regionförvaltningsverk”.
Landshövdingeresidensen, om de var något att se, öppnades däremot för allmänheten som besöksmål. Se där, ett helt annat sätt som länsstyrelserna skulle kunna bidra till en trevlig sommarsemester.