Förra veckan överlämnade AI-kommissionen med Carl-Henrik Svanberg som ordförande sitt slutbetänkande. Han fick också lägga ut texten i Ekots lördagsintervju. Jag hoppas att det innebär att vi har mättat behovet av att prata mer om artificiell intelligens, och nu kan gå vidare med prata lite mer nyktert om vad det är för ny teknik vi möter.
Under de senaste årens nästan religiösa tankar kring vad ”AI” kan göra – ofta utan någon som helst konkretion – har också ett gäng baksidor tornat upp sig. Jag tänker inte minst på de konsekvenser som vi arbetstagare riskerar. Vad handlar då detta om?
Föreställ dig ett program som övervakar varje sekund av ditt arbete. Var du är, vilka tangenter du trycker på, hur snabbt du genomför dina arbetsuppgifter, ifall du har tagit en paus. All information samlas ihop och används för att mäta hur produktiv du är jämfört med dina kollegor, och ligger till grund för huruvida du får behålla jobbet eller sparkas. Det kan låta som ett dystopiskt framtidsscenario men det är en verklighet som redan är här.
På vissa ställen säger Amazon varje år upp de lägst presterande 5 till 10 procenten av medarbetarna.
Själva tekniken för att samla in informationen är inte särskilt avancerad. Däremot är systemen för att bearbeta den och göra om den till produktivitetsdata mer utvecklade och bygger på ”big data” och just AI-modeller. Teknik- och logistikjätten Amazon, välkänd för de flesta, är en av de arbetsgivare som jobbar med att avskeda utifrån uppmätt och jämförd produktivitet. På vissa ställen säger firman varje år upp de lägst presterande 5 till 10 procenten av medarbetarna, vad det verkar helt automatiserat.
De företag som utvecklar systemen kräver ibland sin kännare för att ha koll på. SAP är den tyska jätten som trots över hundra tusen anställda är lite av en ”doldis” i sammanhanget. Med Oracle ringer det kanske en klocka, men kanske mer på grund av det journalsystem som skulle rullas ut i Västra Götalands vårdsystem för ett par veckor sedan men som tillfälligt pausats till följd av totalt haveri.
Microsoft, har för tillfället inlett en charmoffensiv gentemot svensk välfärd med syftet att digitalisera den.
En av de stora utvecklarna är däremot lika vanlig i svenskars vardag som Kalles Kaviar. Det är få läsare av denna text som inte har någon av deras produkter inom synhåll. Företaget, Microsoft, har för tillfället inlett en charmoffensiv gentemot svensk välfärd med syftet att digitalisera den, och ska förbättra offentlig sektor ”genom att använda data som en strategisk resurs och tillvarata kraften i ny teknologi (sic)”.
Genom att tillvarata kraften i den teknik som en av deras produkter erbjuder, molnbaserade ”Dynamic 365,” ger Microsofts mjukvara möjligheter för arbetsgivaren att minutstyra varje enskild medarbetare. Varje person poängsätts på en rad olika beteenden och systemet förutser hur varje individ kommer att genomföra olika uppgifter och hur lång tid de kommer ta. Informationen kan lätt förpackas i snygga API:er som kan integreras i program som Teams eller Outlook, skryter företaget i sina presentationsmaterial. Det kan också lätt tillgängliggöras för bearbetning i Microsofts eget AI-verktyg Co-Pilot.
Ja ni förstår vart jag försöker komma. Denna funktionalitet finns i de amerikanska varianterna av programmen, och Microsoft säger att europeiska arbetsgivare bör kontrollera sina inställningar för att leva upp till EU:s dataskyddsförordning, mer känd som GDPR. Låt mig bjuda på tre reflektioner utifrån detta.
Vad hade AI-kommissionen att säga om detta? Ingenting.
Den första är att algoritmisk arbetsledning inte är en fråga för vissa branscher eller yrken med kortare utbildning. Tvärtom är dess verktyg utformade av samma företag som har skapat de program alla högskoleutbildade har igång på sina datorer och smarta telefoner varje minut av dygnet. Program som används dagligen av varje excelkrigande tjänsteman oavsett sektor.
Den andra reflektionen är att europeisk dataskyddslagstiftning faktiskt hindrar företagen från de värsta formerna av mätning, övervakning och utvärdering – med vår anställningstrygghet lagstiftad som en extra bonus. Vi bör i det ljuset vara mer varsamma med båda.
Den tredje slutsatsen är att även om lagstiftningen finns och reglerna är rätt tydliga, är det sannolikt en mängd arbetsgivare som ändå samlar in, medvetet eller omedvetet; ja kanske till och med bearbetar och använder den data som programmen möjliggör. Något som är i princip omöjligt att få insyn i.
Vad hade AI-kommissionen att säga om detta? Ingenting, eller snarare dess motsats. För att inte Sverige ska ”halka efter” USA och Kina mer, bör det bli lättare för företag och stat att dela vår ”dataskatt”. Vi ska bli mer produktiva, men det är inte riktigt uttalat hur – och visst ökar den uppmätta produktiviteten om du kan få medarbetare att göra mer av det som mäts. Kommissionens ordförande uttalade till och med på scen att ”det kanske är dags för en GDPR-revision snart”, utan att jag hörde någon säga emot.
Dataskyddslagarna är en av få ganska sköra barriärer vi har för att inte varje arbetad minut ska mätas, vägas och jämföras och sedan paketeras för att säljas, inte bara till arbetsgivaren. Verktygen finns, de används (förmodligen mer än vi får reda på), och de ger enorm makt till en handfull personer som leder de stora tech-företagen – som sedan några månader har sett till att jobba upp riktigt goda relationer till den kommande amerikanska presidenten. Något som borde oroa fler än mig och mina fackliga vänner.