Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Krisåtgärderna bör inte hålla dagens förmögna skadeslösa” "Vi måste åtminstone väja från att skriva ut garantier på att miljarder framtida arbetstimmar ska hålla just dagens mäktiga och förmögna skadelösa" skriver Ali Esbati (Vänstepartiet).

Krönika ”Krisåtgärderna bör inte hålla dagens förmögna skadeslösa”

I krisen har många "enkla jobb" tillfälligt upphöjts till "samhällsviktiga funktioner". Corona borde leda till insatser för att fixa till de brister som har gjort vårt samhälle skörare och mer otryggt, snarare än att värna dagens maktförhållanden skriver Ali Esbati (V).
22 apr 2020

Det är ställt bortom rimligt tvivel att låten ”Nu är det väl revolution på gång?”, utgiven 1998 av det svenska indierockbandet Bob hund, inte skrevs med en kommande corona-kris – eller för den delen någon annan global pandemi med omfattande men oklara effekter på svensk ekonomi och samhällsliv – i åtanke. Ändå har dessa rader snurrat runt i mitt huvud sedan presskonferenser med myndigheter blev den nationella lägereld runt vilken vi samlar oss, och finansdepartementet började producera miljardtunga extra ändringsbudgetar på veckobasis: ”Jag ligger här och tänker ut / Hur vi skall få vårt land på fötter bäst / Jag vill att allt ska bli som vanligt / Ändå är det det som jag fruktar mest”.

Tomas Öberg i Bob Hund. Hultsfred 1999. Foto: Ulf Palm/SCANPIX

Jag tror att krisen har påmint många om att normaliteten har ett värde. Där finns förstås det allmänmänskliga: mångt och mycket tänker man på först när det fallit bort. Men denna märkliga kris torde i bästa fall också ha spridit lite ljus över allt det arbete som måste till för att vardagen ska vara någorlunda normal.

Arbete, ja. Mångas arbete. Förvisso har hundratusentals svenskar med visst besvär – vissa av vilka lär märkas hos landets sjukgymnaster och dylikt i framtiden – följt uppmaningarna att arbeta hemifrån och bekantat sig närmare med mer eller mindre irriterande digitala mötesformer. Men det är också väldigt, väldigt många som inte alls har den möjligheten. De som balkongapplåderas för sitt arbete inom sjukvården har sällan arbetat hemifrån. Ej heller de som med alltför bristfällig skyddsutrustning arbetat inom äldreomsorgen – de hör till de cirka nitton av tjugo inom LO-yrkena som måste ta sig till jobbet för att kunna utföra det. Detta medför också att påfallande många av de yrken som i offentligheten ofta refereras till som ”enkla jobb”, tillfälligt upphöjts till ”samhällsviktiga funktioner”. Gott så – och värt att minnas även post pandemi, då det fortfarande kommer att vara nödvändigt att städa sjukhusen, köra bussarna och packa upp toalettpappret till butikshyllorna.

Många av de yrken som i offentligheten ofta refereras till som ”enkla jobb”, har tillfälligt upphöjts till ”samhällsviktiga funktioner”.

Krisen åskådliggör hur det är människors koordinerade arbete som är upphovet till vårt välstånd och vår välfärd. Kan inte den ene leverera, kan inte den andre producera. Och kan inte folk arbeta, då fördunstar värdet av det företaget de arbetar i snabbt.

Med viss brutalitet har vi även anat gränserna för marknadslogiken som kriskoordinator: Finns ingen specialistsjuksköterska med rätt utbildning, kan en sådan inte omedelbart frambringas med penningstimulanser från Riksbanken. Har apotekens lagerhållning väl baserats på just-in-time-leveranser, kommer problem att uppstå när marknaden kollapsar, varvid man behöver just lager. Har hemtjänsten ”optimerats” till att tjugo olika springvikarier träffar en omsorgsmottagare, då är det svårt att samtidigt optimera smittskyddet inom äldreomsorgen.

Är det makt- och förmögenhetsförhållandena som ska värnas, eller är det förutsättningarna för det mångfacetterade, sammanvävda arbete som skapar rikedomarna?

Låt oss ta med allt detta när det nu kommer rop efter allt större krispaket från staten, med syfte att föra ekonomin tillbaka till normalitet. Stora statliga åtaganden har redan rullats ut och fler lär komma. Deras utformning kommer att påverka hur svensk ekonomi i många år framöver. Då är det rimligt att envisas med frågan: är det makt- och förmögenhetsförhållandena som ska värnas, eller är det förutsättningarna för det mångfacetterade, sammanvävda arbete som skapar rikedomarna – både de som lätt kan mätas i pengar och de som inte kan det. Ty det ger olika svar – ibland direkt motsatta – på frågan om vad som bör göras.

Nu är det väl ingen revolution på gång, men vi måste åtminstone väja från att skriva ut garantier på att miljarder framtida arbetstimmar ska hålla just dagens mäktiga och förmögna skadelösa. Istället behöver vi akuta och massiva insatser för att fixa till de brister som har gjort vårt samhälle skörare och mer otryggt – omdirigering av resurser till fler och bättre välfärdstjänster; investeringar i bostäder och klimatomställning; upprustning av sociala försäkringssystem. Vi kan kort och gott kalla det folkvett.

Nyheter

22 apr 2020
Visa artikelns 2 kommentarer
Kommentera
  1. Av Dan Kotka 22 apr 2020:

    Min kommentar
    Borde inte kreditgivningen ha börjat i botten av pyramiden. Småföretagare som slås ut annars arroganta banker idag av ett virusläge. Istället har de som borde ha marginaler fått stödpengarna. Klasspolitik såklart !

  2. Av Jag heter Michaël Larson 15 maj 2020:

    Min kommentar
    Tack för en mycket välformulerad artikel! Såg den nu via länk från huvudsidan. Jag ska nog lyssna på Bob Hund! (Tillhör annars SYMF, en smal gren på TCO-trädet)
    Garvade faktiskt åt ditt konstaterande
    ”Nu är det väl ingen revolution på gång…” Men vem vet? Många har nog höjt på ögonbrynen sista tiden! Just upptäckten av ”osynliga jobb” även i massmedia kan betyda något.
    Mvh Michaël

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan