I krisens spår kan det tyckas extremt svårt att ta evidensbaserade beslut. Det är delvis sant. Det finns många osäkerheter som vi helt enkelt inte råder över. Men samtidigt har vi ganska mycket kunskap om den underliggande strukturomvandling som pågår. Här finns risk för att de reformer som nu görs försvårar den omställning som måste till för att uppnå ökad ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet på sikt.
Just nu kan inte politikens fokus enbart ligga på att plåstra om ett blödande sår. Det krävs också ett längre strategiskt tänk kring hur åtgärderna ska bidra till ett hållbarare samhälle. Det vore olyckligt om de stödinsatser som görs nu enbart bidrar till att bevara sektorer, jobb, marknader och beteenden som inte är hållbara eller ens önskvärda på sikt.
Ett sätt att göra detta på är att väva in motkrav för det stöd som ges. Till exempel skulle staten kunna kräva att arbetstagare som korttidspermitteras även ges tillgång till kompetenshöjande insatser till exempel inom digitalisering. Det skulle inte enbart hjälpa att framtidssäkra kompetenser hos den enskilda, det skulle även försvåra för arbetsgivare att fuska och låta sina anställda arbeta under permitteringstiden. Ett annat sätt vore att koppla hållbarhetskrav till de utökade låne- och garantimöjligheter som nu erbjuds företag för att möjliggöra investeringar i nya och hållbarare affärsmodeller.
En försvårande omständighet för utformningen av bättre strategiska åtgärder just nu är januariavtalet.
Att tänka till före en satsning och försöka utforma policy som genererar de bästa tänkbara effekterna är dock inte en svensk paradgren. Enligt instanser som ESO och OECD är vi dåliga på att göra både konsekvensanalyser innan satsningar och dåliga på att göra utvärderingar efteråt. Jag har själv granskat kvaliteten på konsekvensanalyser inom Kommittéväsendet och konstaterat att de varit lika dåliga över tid oavsett politisk färg på regeringen. Vår svenska paradgren är istället att ösa på med resurser och hoppas att det löser sig. Tyvärr visar historien med all önskvärd tydlighet att det sällan hjälper att kasta nya pengar efter gamla.
Ytterligare en försvårande omständighet för utformningen av bättre strategiska åtgärder just nu är det januariavtal som undertecknats av S, MP, L och C, ett avtal som genomsyras av ideologi och där utrymmet för evidensbaserade betänkligheter stavas ”regeringskris”. Reformer ska klubbas igenom på kort tid oavsett konsekvens samtidigt som nästan alla grundförutsättningar förändrats i och med corona. Här skulle det krävas att någon vågar räcka upp handen och konstatera att ”kejsaren är naken”.
Det är en öppen hemlighet mellan parterna på bostadsmarknaden att det i princip redan råder fri hyressättning i nyproduktion.
Till exempel, ta detta med välfärden. En relevant fråga idag kanske borde vara hur vi levererar någon slags miniminivå i kvalitet och omfattning för välfärd i hela landet istället för att fastna i diskussioner om vinststopp och valfrihet. På arbetsmarknadsområdet kanske en relevant fråga är hur arbetssökande ska göras anställningsbara oavsett om de får hjälp av Arbetsförmedlingen eller en fristående aktör istället för att fokusera på hur snabbt ett nytt LOV-system ska rullas ut. Ytterligare ett exempel är införandet av fri hyressättning i nyproduktion av bostäder. Det är en öppen hemlighet mellan parterna på bostadsmarknaden att det i princip redan råder fri hyressättning i nyproduktion. Kanske borde debatten istället handla om hur vi skapar hållbara städer med plats för alla.
Om vi ska ha någon som helst möjlighet att uppnå Agenda 2030 målen krävs det att strategiska och välunderbyggda satsningar görs under krisen och att de fortsätter efteråt. Istället är de åtgärder som nu genomförs en blandning av ”konstgjord andning” och ”ideologisk våt filt”, de föregående i form av stödpaket som utlösts på grund av den pågående epidemin och de senare i form av januariavtalet. I en ideal värld lever värderingar i symbios med evidens på så vis att politiker använder välunderbyggda underlag för beslut. Att släppa de ideologiska låsningarna och tänka strategiskt och evidensbaserat har aldrig varit viktigare än nu, i krisens spår.