Det där med ålder är väldigt relativt.
När jag vid 37 års ålder kom in i riksdagen vid valet 1991 fann jag att många socialdemokratiska motståndare (och åtskilliga moderata partivänner) undrade över vem som hade släpat in den där vanartiga slyngeln i parlamentet. När jag lämnade 16 år senare var jag bara 50+ men betraktades ändå som en lätt åldrad – och förmodligen lätt förlegad – statsman.
Länge hade jag arbetat i mitt ungdomsförbund med att bekämpa gubbväldet. På just den punkten får jag erkänna att jag sedermera har modifierat min syn. Numera brukar jag uttrycka det som att jag ”successivt över tid har kommit till en allt ökande insikt om att förgubbningen inte är något problem.”
Som decemberbarn var jag följaktligen röstberättigad men inte valbar, vilket vid den tidpunkten retade gallfeber på mig.
Icke desto mindre hade jag tidigt ett problematiskt förhållande till det där med ålder. Det började redan 1973 när jag skulle rösta i mitt första val. Då var man röstberättigad om man fyllde 20 år under valåret. Men valbar var man bara om man hade fyllt 20 år på valdagen. Som decemberbarn var jag följaktligen röstberättigad men inte valbar, vilket vid den tidpunkten retade gallfeber på mig.
Därefter har jag i stället retat upp mig på andra konstigheter. Jag kan förstå de alkoholpolitiska motiven för att ha en 20-årsgräns för inköp på Systembolaget. Samtidigt har vi en myndighetsålder på 18 år. Då har man rätten att förfoga över sitt liv, bli folkvald och – åtminstone i teorin – bli vald till statsminister. Men om man blir det så måste man alltså skicka sin utrikesminister till Systembolaget om man skulle vilja bjuda regeringen på glögg vid Lucia. Är man verkligen myndig då?
I närtid har vi fått tre nya påminnelser om ålderns konstiga irrvägar. Greta Thunberg far land och rike runt, besöker FN och träffar statsmän. Hon är en fantastisk opinionsbildare för en god sak men då är hon alltid vuxen. När hon utsätts för allt ifrån vederhäftig kritik till angrepp och rena påhopp är hon plötsligt bara ett barn.
Då måste man alltså skicka sin utrikesminister till Systembolaget om man skulle vilja bjuda regeringen på glögg vid Lucia.
Systembolaget – symbolen för luddiga åldersgränser.
Foto: Geir Olsen / NTB scanpix
Förslag om att sänka rösträttsåldern till 16 år förekommer av och till i riksdagen. Senast föreslog 2014 års Demokratiutredning försök med 16 års rösträttsålder i kommunala val. Ett av utredningens mer originella argument var – fritt översatt – att dagens skolelever kan så förbannat lite om hur den lokala demokratin fungerar så att om vi ger dem rösträtt där så kommer skolan kanske att tvingas lära dem något om saken.
Det tredje och sista exemplet är den pågående politiska diskussionen om de så kallade straffrabatterna. I en av sommarens mest tragiska händelser yxmördade en 16-åring sin kamrat. Han kommer med all sannolikhet att dömas till rättspsykiatrisk vård men om så inte blir fallet slår två rättsregler till. Den ena säger att ingen under 21 år kan dömas till längre straff än 14 år. Den andra säger att en 16-åring bara ska behöva avtjäna en femtedel av det straff som skulle ha ådömts en ”vuxen”.
Med två tredjedelsfrigivning innebär det att den unge mördaren, om han anses vara psykiskt frisk, skulle vara ute efter mindre än två år. Jag förmodar att den mördade pojkens föräldrar har en och annan synpunkt på detta.
Inlåsning gör förmodligen inte unga människor bättre men vi kanske borde diskutera hur man förbättrar vården under inlåsningstiden.
Rabatten för brottslingar 15 – 20 år motiveras av man vid straffmätningen ska beakta den unges brist på mognad, begränsade erfarenheter och oförmåga att fullt ut förstå konsekvenserna av sina handlingar. Det kan det kanske finnas fog för men jag har svårt att få ihop att man ska ha rätt att rösta när man är 16 år om man anses sakna dessa förmögenheter ända till dess att man fyller 21.
Jag skriver ingen på näsan vad de ska tycka. Jag konstaterar bara två saker.
Den ena är att dagens inlåsning förmodligen inte gör unga människor bättre men att vi då kanske borde diskutera hur man förbättrar vården under inlåsningstiden, snarare än att fokusera på hur man ska förkorta den.
Den andra är att jag uppenbarligen inte är ensam om att ha ett komplicerat förhållningssätt till det här med ålder. Men förmodligen vore det bra om vi en gång för alla bestämde oss för vem som är barn och vem som är vuxen och sedan tog konsekvenserna av det fullt ut.