I tisdags beslutade Lidingö kommunfullmäktige med knappast möjliga majoritet att införa ett lokalt tiggeriförbud i kommunen. Förbudet gäller ett antal utpekade torg och platser. Olika varianter av åtgärder för att motverka tiggeri har tidigare införts i bl.a. M-ledda Vellinge och Staffanstorp samt S-ledda Katrineholm och Eskilstuna.
I några av kommunerna krävs det numera polistillstånd för att få tigga. Det känns som ett typiskt svenskt sätt att hantera frågan på; Vi vill inte att du tigger här men om du prompt ska göra det så får du först lämna in en tiggeriansökan i tre exemplar och erlägga stämpelavgift på kommunkontoret. Oavsett om kommunerna tagit till lokalt avgränsade förbud eller ”administrativa” åtgärder av olika slag så är det uttalade syftet detsamma. Och det är att få bort tiggarna från den egna kommunen.
I början av månaden kritiserade socialdemokraterna i Stockholms län sakernas tillstånd. Då krävde distriktsordföranden Helene Hellmark Knutsson nationella riktlinjer kring hur kommunerna ska hantera tiggerifrågan. ”Att enskilda kommuner begränsar tiggeri löser inga problem, tvärtom skjuts ansvaret över till de kommuner som inte gör det.”
Andra kan döva sitt samvete lite genom att ge en slant.
Hon har naturligtvis helt rätt i att de beslut som hittills tagits bara medför att tiggarna flyttar någon annanstans. Men det som gäller mellan kommuner gäller också mellan stater. Flyktingarna och flyktingsmugglarna har järnkoll på olika länders immigrationsregler, vilket vi fick erfara 2015. Tiggarna och de som organiserar tiggeri har samma järnkoll på ländernas olika regler för detta. Men den senare insikten har vi ännu inte dragit några slutsatser av.
Av det skälet har många tiggare kommit till Sverige. Stör det den välmående medelklassen? Kanske, eftersom många ogärna vill se nöd på nära håll. Andra kan döva sitt samvete lite genom att ge en slant. Men leder vårt förhållningssätt till några förbättringar för berörda människor? Svaret på den senare frågan är med största sannolikhet nej.
Ingen betvivlar att de rumäner och bulgarer – mestadels romer – som tigger utanför våra butiker har en utsatt och eländig situation i sina hemländer. Men att de kommer till vår kalla och avlägsna del av Europa beror inte på att vi är mest hjälpsamma och givmilda, utan på att vi har varit mest liberala och tillåtande.
Det räcker med att man lagligen kan avvisa personer som sitter och tigger utanför butiker och köpcentra.
Invändningen mot hårdare regler brukar vara att man inte kan förbjuda fattigdom. Att det vore meningslöst att bötfälla tiggare som inte har några pengar att betala böterna med. Att man rimligen inte kan förbjuda en nödlidande att sträcka ut sin hand till en medmänniska.
Allt det där är naturligtvis alldeles sant men visst är det fullt möjligt att inte tillåta ”institutionaliserat” tiggeri på allmän plats. Det räcker med att man lagligen kan avvisa personer som sitter och tigger utanför butiker och köpcentra. Det skulle på mycket kort tid leda till att man valde att inte komma till våra städer för att tigga.
Dagens tiggeri har ett pris. Vi tillåter en organiserad ”näringsverksamhet” med inmutade territorier utanför olika butiker. Vi vet att det förekommit inslag av ren människohandel, även om omfattningen av detta är svår att bedöma.
Det är inte ett bra uttryck för medmänsklighet att tillåta en sådan verksamhet att fortgå obehindrat. Att våra regler ger fattiga familjer incitament att lämna bort sina små barn för att i stället tigga i Sverige är heller inget att vara stolt över. Och det löser inga grundläggande problem.
Därför är det inte nationella riktlinjer för kommunernas hantering av tiggerifrågan som vi behöver. Det är dags att införa ett nationellt tiggeriförbud.