För en tid sedan frågade min yngste son mig om jag blivit kommunist. För en person som varit muf:are i Ludvika på det tidiga 80-talet kändes det som ett slag under bältet. ”Du vet inte vad kommunist är”, blev mitt retoriska svar.
Jag gick som 15 åring med i Moderat Skolungdom för att jag var övertygad antikommunist. Jag hade plöjt Gulag-arkipelagen av Alexander Solzjenitsyn tidigare och prickat in alla fångläger på den Sovjetkarta, som trillat ur min fars cirkulationsexemplar av National Geographic, flera år tidigare. När vår teckningslärare, aktiv i VPK, uppmanade oss elever att göra affischer mot förtrycket i Latinamerika så beskrev min affisch förtrycket på Kuba.
Väl med i MSU, sedan MUF så övertygades jag också att Sverige var en kapitalistisk variant på DDR. Vår valfrihet var begränsad med enbart statlig TV och radio, statligt monopol på alkoholförsäljning. Intresset för den senare frågan hade i de senare tonåren vaknat på allvar. Statliga Bryggeri-invest höll på att köpa upp alla privata bryggerier. Och som medlem i Muf i Ludvika blev man bekant med valfrihetens och det ”privata alternativets” främsta celebritet, familjen Spendrup. Vilka fester det var på Domargården!
Jag hade glidit lite längre åt vänster när jag stötte på Jens Spendrup, då ordförande i Svenskt Näringsliv, i en hiss.
Men redan på Handelshögskolan så började jag tappa tron på att Moderaterna och jag var ett och samma. Självbilden hos de flesta medlemmar, inte alla, som jag träffade var att paritet borde vara en politisk variant av Rotary, där nya medlemmar borde röstas in beroende på om de var något att ha.
Jag hade glidit lite längre åt vänster när jag stötte på Jens Spendrup, då ordförande i Svenskt Näringsliv, i en hiss och frågade om han inte egentligen borde vara ordförande i Arubas näringsliv. Moderbolaget för Spendrup var ju trots allt lokaliserat till denna ö i Nederländska Västindien. Att Spendrup och danska Carlsberg, som köpte statliga Pripps, nu har byggt upp ett duopol (ett monopol med två aktörer) vad gäller ölutbudet på svenska krogar, visar ganska tydligt att det gamla ”valfrihetsargumentet” väger lätt. Idag är jag övertygad om att Systembolaget är den bästa garanten för valfrihet på den svenska alkoholmarknaden.
De andra partierna, från moderater till socialdemokrater, halkar fortfarande omkring på de nyliberala skridskor som de snörade på sig under 90-talet.
Och efter att ha jobbat som kreditriskanalytiker på S&P, börskrönikör i de flesta svenska affärstidningar och numera allmänekonomisk kommentator lite här och där i snart 30 år har jag övertygats om att finanskapitalismen som den har vuxit fram har mycket stora inneboende brister och risker, vilka behöver tyglas.
Så någonstans därinne kunde jag ändå förstå min sons fråga. Jag har själv slagits att jag tyckt att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt under sin tid som partiledare har haft bäst argument och varit mest klarsynt i många frågor. Och när jag läser Ali Esbatis krönikor här på Arbetsvärlden så klockar många av dem också in i de tonarter som jag gillar. Det gäller inte minst kritiken mot vinstdrivande så kallade välfärdsföretag, framför allt skolor.
Även Sverigedemokraterna som klev in över högersargen har i sin anpassning till salongsfähighet köpt ett par begagnade rör från Svenskt Näringsliv.
Det jag gillar hos Vänsterpartiet är den systemkritik som de i många frågor är helt ensamma om att företräda. De andra partierna, från moderater till socialdemokrater, halkar fortfarande omkring på de nyliberala skridskor som de snörade på sig under 90-talet. Även Sverigedemokraterna som klev in över högersargen har i sin anpassning till salongsfähighet köpt ett par begagnade rör från Svenskt Näringsliv. Ingen vill visserligen kalla sig nyliberal längre, den etiketten har förlorat klistret, men i stort sett alla lösningar följer de gamla uppåkta skären.
Det gäller inte minst inställningen till vinster i skolan som åter har kommit upp på agendan. Min egen tes att denna fråga kommer att plåga borgerligheten och sossarna tills de inser att ”incitamentsstrukturen” i detta system leder helt snett, med betygsinflation, växande segregation och förlorad lärarauktoritet. Det har funnits några borgerliga debattörer som har insett detta, som den förra moderata riksdagskvinnan och ekonomen Ann-Marie Pålsson, men det är en ytterst tunn liten kör.
Baksidan av att ”konkurrensutsätta” andra välfärdstjänster pratar de inte heller om. Den viktigaste och ibland enda parameter som en privat aktör har att spela med för att skapa den marginal man eftersträvar är personalkostnaderna. Konsekvenserna med låg personaltäthet och hög andel ”flexibla” timanställda kommer som ett sorgligt brev på posten, som nu i coronatider.
Vinstdrivande privata vårdcentraler, i synnerhet de så kallade nätläkarna, blir kostnadsdrivande för systemet, genom att de är intäktsfokuserade. De leder till att vården blir efterfrågestyrd istället för behovsstyrd, vilket tar resurser för de mera komplicerade sjukdomsförloppen. Det gäller i synnerhet hos de multisjuka äldre, där ”vårdval” är en absurditet. Även här urholkar ”incitamenten” till vinst tilltron till den berörda läkarkårens prioriteringar.
Här har det byggts parallella, men samhällsekonomiskt otillräckliga mobila nät, där det hade räckt med ett robustare nät med bättre täckning.
Men det är inte bara där som tilltron till marknadslösningar kan och har gått snett. Den digitala infrastrukturen är ett paradexempel där privatiseringen har varit både extremt kostnadsdrivande och motarbetat teknikutvecklingen. Här har det byggts parallella, men samhällsekonomiskt otillräckliga mobila nät, där det hade räckt med ett robustare nät med bättre täckning. Dessutom utgörs kostnadsmassan hos teleoperatörerna till stor del av marknadsföring och försäljning av en så basal tjänst som att koppla upp en telefon eller en dator till detta nät. I ett modernt samhälle skall alla ha tillgång till detta. De privata operatörerna driver heller inte teknikskiften, tvärtom, som nu med 5G. De motarbetar dem eftersom de urholkar de befintliga affärsmodellerna. Lägger vi till den, i dagens gråkalla geopolitiska verklighet, återuppståndna säkerhetsaspekten på denna extremt vitala och sårbara infrastruktur så framstår gamla Televerket som en smått genial lösning.
Avregleringen av elmarknaden har också halkat rejält snett. Skapandet av så kallade ”elhandelsföretag” har i princip skapat en ren bluffbransch som egentligen inte fyller någon funktion. För om de inte lyckas bluffa sina kunder så tjänar de inga pengar. Ett system, utan dessa försök till vinstmaximerande mellanhänder, där elkunderna erbjuds kontrakt med rörligt eller tidsbegränsade fasta och marknadsmässiga elpriser hade varit bättre.
En parallell till elavregleringen är att statliga Vattenfalls styrs med målet att enbart maximera sin vinst, i stället för att drivas för att maximera den samhällsekonomiska nyttan i det svenska elsystemet. Det har gjort att de sprungit bort sig totalt i sin internationella expansion, där raden av extremt kostsamma affärer är mycket lång.
Problemen med denna ensidiga och enögda styrmodell gäller för övrigt många av de statligt ägda företagen, som Sveaskog, Postnord med flera.
Den offentliga sektorn ska gå med vinst, överskott, vilket är en i alla stycken stollig idé för ett land som Sverige.
Men det finns många och än allvarligare marknadsstyrda snedsteg (reformer). Det gäller avsaknaden statliga utbudsdrivande subventioner/riskreducering på en icke fungerande bostadsmarknad. Det har drivit på segregation och utanförskap, liksom att den varit som en motor för en gigantisk kreditexpansion som inte kommer att föra något gott med sig.
Det är grundtanken med det statsfinansiella ramverket, som stipulerar att även den offentliga sektorn ska gå med vinst, överskott, vilket är en i alla stycken stollig idé för ett land som Sverige som har en egen fungerande och flytande valuta.
Tankekonstruktionen att staten och det offentliga är en tärande och ineffektiv aktör har också smugit sig in i de samhällsekonomiska kalkyler som underbygger våra infrastruktursatsningar, eller snarare bristen på sådana. Man belägger dem rutinmässigt med en extrakostnad för att de ”tränger ut” privata och mera vinstdrivande investeringar. Denna ”utträngningstes” har inte varit sann sedan 70-talet utan är en fossiliserad nyliberal trossats. Listan skulle kunna göras längre och utförligare och kunna fylla en rejäl bok.
Men nej, jag är inte kommunist utan något så sällsynt, eller vardagligt, som en socialliberal gråsparv med vissa radikala och andra konservativa drag, lätt vilsen bland dagens partipolitiska erbjudanden.