De borgerliga partierna lär glädjas åt att Ilmar Reepalus utredning om begränsningar av vinster i välfärden ser ut att hamna i sopkorgen. Men de bör se upp. Den frågan lär komma tillbaka. Liksom flera andra som har koppling till de så kallade nyliberala reformer, framför allt privatiseringar och avregleringar, som har gjorts under de senaste decennierna.
Röster som pratar om ny- eller återreglering avfärdas. Sådana förslag ses som hot mot det fria företagandet.
Ansamlingen av så kallade ”oönskade konsekvenser” av dessa reformer, för att prata med den liberale stortänkaren Karl Popper, börjar bli ganska stor. Men någon antydan till kritik eller ens analys av problemen som denna nyordning har skapat finns ännu så länge inte hos de svenska borgerliga partierna. För en klassisk liberal som har läst Karl Poppers mästerverk ”Det öppna samhället och dess fiender”, som gavs ut på svenska av Timbro på 1980-talet, så är det lite tragiskt. Det som präglar liberalismen enligt Popper är att den är reforminriktad – till skillnad mot den ideologiskt styrda socilaismen och fascismen – just för att kunna korrigera beslut som visade sig få för stora negativa, icke avsedda konsekvenser.
Nyliberalismen har kort sagt blivit ideologi.
I stället ser det ut som borgerligheten med näbbar och klor vill försvara de nyliberala ”landvinningarna” som gjorts. Röster som pratar om ny- eller återreglering avfärdas. Sådana förslag ses som hot mot det fria företagandet och äganderätten utan någon som helst vilja till nyansering. Nyliberalismen har kort sagt blivit ideologi.
Det är talande att inget av de svenska borgerliga partierna har velat omfamna den breda del av den traditionella borgerligheten, från socialliberala till socialkonservativa, som är kritiska till hur vinstmaximerande företag kan härja runt i den skattefinansierade välfärdssektorn.
Konsekvenserna av det ”fria valet” i kombination med vinstmaximering beskrivs som vänsterpropaganda.
”Om det finns vissa avarter kan de rättas till med ökad och förbättrad tillsyn” är det enda svaret de borgerliga partierna levererar. Annars avfärdar de kritiken som grundlös. Konsekvenserna av det ”fria valet” i kombination med vinstmaximering (som betygsinflation och bortselektering av resurskrävande elever, en del i en ökad segregation) och inte minst ”övervinster” hos många aktörer förnekas och beskrivs som vänsterpropaganda. Att lärarna har förlorat sin auktoritet, inte minst vad gäller myndighetsutövandet att sätta betyg, och förväntas leverera ”god kunskapsöverföring”, det vill säga höga betyg till sina ”kunder” eleverna och inte minst deras föräldrar, vill man heller inte se.
Någon så kallad ”populist” kan göra frågan till sin, men där väljarna kan få en del oönskat bagage med på köpet.
Vinstrika företag ses också som ett bevis för att de är välskötta och att de driver utvecklingen av skolan i ”rätt” riktning. Att välfärdsföretagen generellt och skolsektorn i synnerhet har lågt eller inget kapitalbehov, väljer man att bortse ifrån. Många är just extremt lönsamma, där i princip allt externt tillfört kapital, 70–80 miljarder kronor, har gått till att lösa ut tidigare ägare och inte till själva verksamheten. Som makarna Bergström ur Internationella Engelska Skolan.
Synd, för det lär straffa sig. Någon så kallad ”populist” kan göra frågan till sin, men där väljarna kan få en del oönskat bagage med på köpet.