Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
När krisen är över bör staten få revansch Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika När krisen är över bör staten få revansch

Krönika Staten är den bästa försäkringen mot pandemier, inte privata försäkringsbolag. Efter krisen borde värnskatten återinföras och bolagsskatten höjas. Så kan socialförsäkringarna fungera igen, skriver Per Lindvall.
3 jun 2020

Finansminister Magdalena Andersson har sina dogmer trogna varit ute och ordat om kommande skattehöjningar ”för att få plus och minus att gå ihop”. Det helt feltänkt. Just nu är sämsta tillfället att höja skatter, då det bara skulle förvärra krisen.

Vi befinner oss i en djup ekonomisk kris förorsakad av coronapandemin. Att en pandemi skulle kunna komma har åtminstone i teorin varit uppenbart under lång tid. Att förberedelserna för en sådan har varit klart bristfällig kan kanske skyllas på att det skulle kosta på. För många av de åtgärder som skulle behövas göra går på tvärs mot det ”effektivitetsparadigm” som har varit rådande i Sverige i decennier.

Och de som kan leverera denna effektivitet är enligt de gängse nyliberala (fast ingen vill kalla sig det längre) trossatserna inte den offentliga sektorn. Den anses tvärtom vara ett under av ineffektivitet där exempelvis statliga investeringar i sådant som infrastruktur regelmässigt belastas med en kostnad för att investeringsmedel ”tränger undan” privata investeringar, som enligt samma tankemönster alltid är effektiva. De sker ju till ”marknadsmässiga” villkor.

De som kan leverera effektivitet enligt rådande synsätt är vinstdrivande privata företag. De ser ju till att minimera sina kostnader för att maximera vinsten. Såväl vinstdrivande som kommunalt drivna vårdhems största kostnad är personalen. Vinstdrivande vårdhem minimerar denna kostnad. Att det har lett till hög personalomsättning och en mycket hög andel timanställda kommer som ett brev på posten. Att timanställda inte har rätt att uppbära sjukpenning om de blir sjuka gör dem naturligtvis till potentiella ”superspridare”. Kombinera detta med att personalen inte regelmässigt har testats och haft fullgod skyddsutrustning, även sådan kostar, och det förklarar mycket av den tragedi som nu utspelas i Sverige.

Allt tal, från exempelvis nationalekonomen John Hassler, om att på en fungerande privat marknad så skulle privata försäkringsbolag kunna erbjuda ”pandemiförsäkringar” är båg.

Men staten är inte alltid så ineffektiv. Tvärtom så är den ibland den enda aktör som effektivt kan hantera den typ av ekonomiska knockoutslag som en pandemi kan orsaka. Allt tal, från exempelvis nationalekonomen John Hassler, om att på en fungerande privat marknad så skulle privata försäkringsbolag kunna erbjuda ”pandemiförsäkringar” är båg. De skulle aldrig fungera. Premierna skulle bli skyhöga och de fonderingar som skulle krävas för att ha tillräckliga resurser när den svarta svanen, pandemin, dyker skulle vara enorma. Nej krisen visar att det bara är staten, direkt och genom sin förlängda arm Riksbanken, som kan hantera en sådan här kris. Försäkringspremierna vi betalar för denna kallar vi skatt.

Förhoppningsvis får den marknadsliberala kör som ivrigt sjunger de sänkta bolags- och kapitalskatternas lov ett annat tonläge efter krisen. Även de behöver ha en stat i ryggen och det behöver de vara med och finansiera. Helt enkelt betala skatt. Att kapitalskatter långsiktigt är destruktiva är nys. Harvardprofessorn Ludwig Straub och MIT-professorn Ivan Werning har bankat sönder den förhärskande tesen från 80-talet (Chamley-Judd) om att kapitalskatter inte har något positivt värde över tid.

Men detta försäkringsbolag som vi kallar staten har en annan stor fördel. Den behöver inte låta årets försäkringspremier täcka det innevarande årets förluster. Tvärtom så bör den jämna ut dessa förluster över så lång tid som möjligt. I princip kan de köra med underskott mot oändligheten, så länge ekonomin, och med det den underliggande skattebasen, växer snabbare än den egna skulden.

Det viktigaste då är att desarmera den bomb som vi har byggt upp i form av en mycket hög privat skuldsättning.

Finansminister Magdalena Anderssons reflexiva tes om att ”plus och minus måste gå ihop” är därför helt feltänkt. Att höja skatterna nu skulle göra mycket större skada än nytta. För med den recession som vi nu är mitt i, så kommer med all sannolikhet ett annat reflexmässigt beteende med i det ekonomiska spelet. Nämligen att såväl hushåll som företag börjar spara mycket mer. Hushåll för att de känner osäkerhet i allmänhet och för sin egen försörjning. Företag för att de måste reparera sina balansräkningar och att osäkerheten gör att de skjuter på sina investeringar. Och inom ekonomigrenen gäller fortfarande att den enes utgift är den andres inkomst. Om någon minskar sina utgifter så sjunker den andres inkomster. Försöker alla spara så krymper ekonomin i allt snabbare takt. Keynes sparparadox slår ut i full blom.

Nyheter

Den enda aktör som kan absorbera detta sparande är staten. Att detta leder till ett större gap mellan intäkterna och årets och nästa års kostnader är inget att bry sig om. Det viktiga för staten är att samhällsekonomin, den framtida skattebasen, vårdas så bra som möjligt.

En annan sak är att vi framöver behöver se över vårt skattesystem så att det sänker sårbarheten för framtida kriser. Det viktigaste då är att desarmera den bomb som vi har byggt upp i form av en mycket hög privat skuldsättning, vilken ökar sårbarheten i ekonomin långt mer än vad höga statsskulder gör.

Tvärtom så har de privata investeringarnas andel av BNP sjunkit kraftigt, liksom även produktiviteten, sedan de ”incitamentsdrivande” skatteomläggningarna på 80-talet.

Harvardekonomen Ludwig Straub har tillsammans med Princeton-ekonomen Atif Mian och Chicago-ekonomen Amir Sufi visat att denna växande skuldsättning har gått hand i hand med och drivits av en växande ojämlikhet vad gäller inkomster och förmögenheter. Men denna snedfördelning har inte varit fruktbar för samhällsekonomin som helhet. Tvärtom så har de privata investeringarnas andel av BNP sjunkit kraftigt, liksom även produktiviteten, sedan de ”incitamentsdrivande” skatteomläggningarna, som sänkta marginalskatter på arbete liksom sänkta bolags- och kapitalskatter, började genomföras på 80-talet, av herr Reagan och fru Thatcher.  Enligt dessa ekonomer är ojämlikheten  den viktigaste förklaringen till det som Harvardekonomen  Larry Summers benämnt ”secular stagnation”. Det ökade sparandet hos de övre inkomst och förmögenhetsskikten leder bara över tid till att de bygger upp finansiella fordringar på den då allt mera skuldsatta resten.

Förr eller senare leder detta till att ekonomin med nödvändighet hamnar i en ”skuldfälla”. Det enda sättet att försöka desarmera denna risk är enligt dessa ekonomer att öka beskattningen av de översta inkomstkikten och kapitalet. Det vill säga en totalomläggning av den skattepolitik som har drivits under de senaste fyra decennierna.

I Sverige kan vi börja med att återinföra värnskatten, när denna kris är över. Samtidigt borde vi höja taken i sjuk- och arbetslöshetsersättningarna, så det blir uppenbart ”vad fan man får för pengarna”. Att även egenföretagare och småföretagare behöver ett fungerande socialförsäkringsnät är väl också uppenbart. Ändrade 3:12 regler och lite högre bolagsskatt kan finansiera detta.

3 jun 2020
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan