I början av fyrtiotalet drömde Jascha Golowanjuk om att åka till fjällen. Du vet antagligen inte vem han var, men vid den här tiden var han en omsvärmad kändis. Hans böcker fanns i allas bokhyllor, och han uppträdde som musiker i Karl Gerhards revyer.
Det stora genombrottet hade kommit 1937, med den spännande ungdomsskildringen ”Min gyllne väg från Samarkand”, om hur han och hans danska adoptivfamilj flydde Röda Arméns terror efter ryska revolutionen. Flykten genom Centralasiens öknar tog honom vidare till Istanbul, Wien, Köpenhamn, och sedan Stockholm.
För säkerhetspolisen utgjorde en rysk homosexuell jude med många utländska kontakter någon slags jackpot i suspekt vandel.
Men i Stockholm tog det stopp. Någon fjällresa blev det inte. Som dansk medborgare blev Golowanjuk under kriget nämligen tvungen att anmäla sig varje vecka till myndigheterna i Stockholm. Han hade ansökt om svenskt medborgarskap, men för säkerhetspolisen utgjorde en rysk homosexuell jude med många utländska kontakter någon slags jackpot i suspekt vandel.
Golowanjuk togs in på utdragna förhör, utan att få veta vad han misstänktes för. Något besked om medborgarskapet fick han inte. Däremot ville Socialstyrelsen helst förvisa honom till någon landsortsstad.
Misstänkliggörandet från svenska myndigheter satte djupa spår. Golowanjuk blev bitter och misstänksam. Hans reflex blev att vakta sin tunga, för att inte riskera medborgarskapet.
I tidningsintervjuer spelade han politiskt imbecill och i de flesta böckerna som han skrev förlade han handlingen utomlands i stället för till Sverige. Det är synd, för hans brev visar att han var full av kvicka och elaka observationer om vårt land, som hade förtjänat större spridning. Som denna:
”Jag hatar att gå ut på middagar. Så snart man ätit och druckit sätter karlarna sig i ett hörn och talar om maskiner, och kvinnorna i ett annat och talar om bonvax och barn.” (Citerad i ”Det snöar i mitt hjärta” av Per Enerud).
Även om han hade sina misstankar, fick Golowanjuk aldrig bekräftat vad som låg bakom säkerhetspolisens intresse. Men enligt Per Eneruds biografi var det sannolikt Hitlers svenska förläggare, Alice Medén, som hade angett Golowanjuk som ledare för en ”homosexuell sammanslutning” i Stockholm.
När jag läser Joakim Medins bok Kurdspåret, förstår jag hur obekräftade anklagelser från Säpo fortfarande förstör människors liv.
Exakt vari faran låg med denna sammanslutning lyckades säkerhetspolisen inte reda ut. Och tydligen trillade polletten så småningom ned om att en flykting från röd terror inte var den uppenbare kommunistkonspiratören, och att en judisk bög antagligen inte heller gjort någon lyckad karriär hos Gestapo. Så 1944 blev Golowanjuk till slut officiellt svensk.
Man skulle önska att allt det här var historia. Men utredningsförslag efter utredningsförslag rullar nu in, som ska göra livet lika surt för utlänningar nu som det var för Golowanjuk på 1940- talet: Förbud att lämna länet. Åtta års väntan på medborgarskap, minst; håll på din vandel, och vakta din tunga i väntan på det.
Och inte minst, när jag läser Joakim Medins bok Kurdspåret, förstår jag hur obekräftade anklagelser från Säpo fortfarande förstör människors liv. Medin radar upp fall på fall där kurder, som Säpo hävdar är PKK-sympatisörer, får sina liv slagna i spillror. Ibland genom konstiga restriktioner i Sverige. Ibland genom att kastas ut ur landet de bott i sedan barnsben, ofta till ett turkiskt fängelse.
Om det på 40-talet var nazistiska damer som angav judar, är det idag Erdogans säkerhetstjänst som droppmatar svenska myndigheter med utvald information. I bakgrunden, eller möjligen mitt i, finns det säkerhetspolitiska beroendeförhållandet till Turkiet som Natoallierad.
Eftersom anklagelserna mot personerna i fråga är hemliga, kan de misstänkta inte försvara sig mot dem. Omvänt, till Säpos försvar, kan man säga att hemligstämpeln gör det omöjligt för myndigheten att motivera sina beslut på ett övertygande sätt. Och visst, Säpo har ett viktigt jobb för att skydda oss mot terrorister, och det är givetvis en utmaning för dem att göra bedömningar utifrån begränsad information.
Det blir till kusligt att Medin själv nu sitter fängslad för att han beskrivit sambanden mellan Erdoganregimens paranoia och Sveriges behandling av enskilda kurder.
Kanske är det inte Säpo som är problemet, utan systemet där deras bedömning är slutgiltig och inte kan ifrågasätts av domstolar eller andra myndigheter. När Medin i sin bok lyckas få syn på konturerna av Säpos analys, under hemlighetens slöja, framgår i alla fall rätt tydliga brister.
En fjäder, som att någon för tio år sedan skickat pengar till ett återuppbyggnadsprojekt i norra Irak, blir till en höna i form av en terrorstämpel. Säpo har svårt att skilja mellan olika kurdiska organisationer, och de blandar ihop sådana som varit Sveriges allierade i kampen mot IS, med terrorklassade PKK-utlöpare. Det är inte det minsta förtroendeingivande faktiskt. Tvärtom är det skrämmande att läsa.
Det blir till och med kusligt, med tanke på av att Medin själv nu sitter fängslad i Turkiet. Just för att han beskrivit de här sambanden, mellan Erdoganregimens paranoia och Sveriges behandling av enskilda kurder.
Det är så mycket som är fel med det här. Det är fel att Sverige springer ärenden åt en diktator, det är fel att rättssäkerheten sätts ur spel, det är fel att svenska myndigheters svajiga analyser slår sönder människors liv. Och det är faktiskt precis samma saker som var fel redan på Jascha Golowanjuks tid. Jag skäms som svensk över att vi inte har kommit längre.