Det skrivs sällan fina ord om Försäkringskassan. Det mesta jag och kollegorna får läsa om vår arbetsplats har en negativ klang och det finns stor skepsis mot vad vi gör.
Samtidigt arbetar vi hårt och gör vårt bästa för dig som invånare, utifrån regelverket politikerna har beslutat om.
Att införa en anmälningsplikt kommer skapa problem.
Det kommer att skapa en ökad misstro mellan mina kollegor efter frågor så som: ”Varför ställer du bara frågan om försäkrades partners i samtal där du antar att personen är utrikesfödd men inte med svenskklingande namn?”, Det är inte en fråga jag vill ställa till mina kollegor.
Hur ska chefer agera?
Ska de bestraffa medarbetare som inte anmäler? Kommer de som anmäler oftare att gynnas i löneprocesserna? Hur kommer mina kollegor att må när de måste anmäla? Kommer du kunna sova om nätterna när du vet att du i din tjänstemannaroll är den som gör att en människa utvisas?
Sen får vi inte glömma de vi faktiskt finns till för – medborgarna.
Vi ska gissa vem som är papperslös
I förslaget finns en godtycklighet. Det ska lämnas uppgifter på eget initiativ ”när det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige”.
I förslaget om anmälningsplikt framgår att all sidoinformation som kan göra att vi som statstjänstemän kan anta att det finns en människa i din närhet som inte befinner sig på legala grunder i Sverige skall anmälas.
Det kan vara direkta saker som att ”min partner är papperslös”, ”jag flydde hit och har fått uppehållstillstånd, men jag är orolig för min familj” till att du har ett namn som inte är svenskklingande.
Var går gränsen?
Ytterligare problem är att vi ofta sitter i möten med andra aktörer, som vården i möten om samordnad individuellt plan (SIP-möten). De har inte skyldighet att rapportera, men det nya lagförslaget innebär däremot att vi på Försäkringskassan behöver föra deras uppgifter om individer och deras anhöriga vidare.
Hur ska vi kunna bygga ett förtroende, när det här är verkligheten vi måste leva efter?
I praktiken innebär detta att SIP-möten inte längre kommer kunna vara lika öppna och ärliga om individens situation. Människor kommer att behöva överväga vilken information de kan dela med oss på Försäkringskassan.
Om jag ändå får information, och inte anmäler den så kommer jag att begå tjänstefel.
Ska den som ber om hjälp utvisas?
Jag jobbar med sjuka människor.
Jag har kollegor som jobbar med föräldrar vars barn har en funktionsnedsättning som gör att de måste ansöka om omvårdnadsbidrag.
Jag har kollegor som jobbar med föräldrar som har sjuka barn och som ansöker om vab.
Vad händer den dagen en förälder ringer in, ansöker om omvårdnadsbidrag eller vab och det framkommer att andra föräldern är papperslös?
Du har bett om hjälp av en myndighet för att få din situation och vardag att fungera men det slutar med att din partner, den andra föräldern, blir utvisad. Har vi verkligen hjälpt dig i din situation?
Fler får vänta på pengar från Försäkringskassan
I förslaget till anmälningsplikt framgår att det inte kommer att kosta någonting för myndigheterna. Det tror jag inte på.
Det är ytterligare arbetsuppgifter och nya rutiner som ska införas, arbetsuppgifter som läggs på en yrkeskår som redan har hög arbetsbelastning.
Det kommer att leda till att handläggningen tar längre tid, ersättning inte kan betalas ut i tid och du kommer få vänta ännu längre på att få pengar från Försäkringskassan.
Om den så kallade angiverilagen antas så ska en tjänsteman göra ett godtyckligt antagande om en persons lagliga status baserat på sidoinformation som inkommit i ärendet.
Jag har sagt det förr, och jag tänker säga det igen: Hur kan vi säga att vi som tjänstemän anställda på Försäkringskassan då inte begår ett maktmissbruk, med staten som hejarklack?