Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Integration borde vara mer än otrygga jobb och låga löner Integrationspolitiken borde gå ut på att nyanlända ska komma ifatt inrikesfödda vad gäller löner och arbetsvillkor, skriver Ali Esbati. På bild: Sex husvagnar och två baracker med gemensamma utrymmen för nyanlända på östra industriområdet i Staffanstorp i slutet av 2017. Foto: Johan Nilsson / TT

Krönika Integration borde vara mer än otrygga jobb och låga löner

Krönika En politik som skulle ta ordet ”integration” på allvar, skulle göra så att den som kommer till Sverige kan komma ikapp inföddas arbets- och levnadsvillkor. Den väldiga entusiasmen för att tvinga på redan utsatta grupper lägre löner och osäkrare anställningsförhållanden, är en politik för att motverka integration, skriver Ali Esbati (V).
15 feb 2019

Hur är det med integrationen? Är den ”vår tids ödesfråga”, som Ulf Kristersson (M) har slagit fast? Är det så att vi ”alldeles för länge har tagit för lätt på integrationsproblemen”, som statsminister Löfven har meddelat? Är integrationen ”en av våra största utmaningar”, som kungamakaren Annie Lööf hävdar? Eller är det lika bra att anamma Jimmie Åkessons syn att ”ingen integrationspolitik i världen kan lösa de problem som Reinfeldts invandringsnivåer orsakar”?

Medverkande i den svenska offentligheten – politiker, ledarskribenter och socialt medierade tjoare – har nu i flera år varit som besatta av (nyss eller för generationer sedan) invandrade och dessas ”integration”. Det generella intresset för frågor om arbetsmarknad, socialförsäkringar (”bidrag”) och bostäder har dalat. Statistik, anekdotiska exempel eller killgissningar om just invandrade arbetslösa, trångbodda eller ersättningsberättigade, har däremot kommit att utgöra återkommande teman för debatt och bekymmer.

I antologin Nation i ombildning – essäer om 2000-talets Sverige, redigerad av Aleksandra Ålund, Carl-Ulrik Schierup och Anders Neergaard, alla meriterade professorer med migration som arbetsområde, får i stället den generella politisk-ekonomiska utvecklingen utgöra en bakgrund för analys av etnisk skiktning av samhället.

I den allmänna debatten kan man få intrycket att de som har kommit till Sverige från andra länder knappt jobbar alls.

Sverige är ett land med å ena sidan starka, välfungerande och progressiva institutioner, och å andra sidan ett land som har genomgått en långtgående anpassning till nyliberala strömningar. Mycket osäkra anställningar har etablerats i delar av arbetslivet. A-kassa och sjukförsäkring har urholkats rejält. Skolsystemet har blivit ett av världens mest marknadiserade – med dramatiskt negativa resultat som effekt. Miljarder pumpas ut till kommersiella bolag genom välfärdstjänsterna, så att såväl likvärdighet som arbetsvillkor pressas.

I Nation i ombildnings första text påpekas att: ”Den sociala solidariteten som varje generellt inriktad välfärdsstatlig regim förutsätter, beror av den grad till vilken politik, politiska program och institutionella praktiker förstärker respektive försvagar konflikter av fördelningspolitisk karaktär”.

Medan högerdebattörer och kulturkrigare har försökt få det till att etnisk eller kulturell heterogenitet i sig hotar sammanhållande välfärdssystem, pekar en hel del forskning mot att det finns en annan tågordning. En svagare fördelningspolitik och en offentlig välfärd som drar sig tillbaka till förmån för ”marknaden”, riskerar snarare att alla ställs mot alla.

Det är en grogrund för att strukturer av exkludering och exploatering ska fördjupas. För att citera från Nation i ombildning igen, har den nyliberala omvandlingen sedan 90-talskrisen ”underminerat välfärdsstatens förmåga att erbjuda emancipatoriska och icke-diskriminerande vägar för nytillkomnas inkorporering i samhället”.

I själva verket är andelen utlandsfödda i Sverige som förvärvsarbetar till och med högre än den genomsnittliga andelen inrikes födda med arbete i OECD

I den allmänna debatten kan man få intrycket att de som har kommit till Sverige från andra länder knappt jobbar alls. I själva verket är andelen utlandsfödda i Sverige som förvärvsarbetar till och med högre än den genomsnittliga andelen inrikes födda med arbete i OECD. Men utlandsfödda – och deras barn – har i genomsnitt lägre löner, tyngre arbeten och är oftare formellt överkvalificerade i sina yrken.

En politik som skulle ta ordet ”integration” på allvar, skulle behöva gå ut på att minska dessa skillnader, alltså aktivt eftersträva att den som kommer till Sverige kan ”komma ikapp” över tid – när det gäller förvärvsfrekvens, men också när det gäller arbets- och levnadsvillkor i övrigt. Den väldiga entusiasmen för att tvinga på redan utsatta grupper lägre löner och osäkrare anställningsförhållanden, är då närmast definitionsmässigt en politik för att motverka integration.

Ett samhälle med svaga välfärdsordningar, stora inkomstklyftor och uppgiven bostadspolitik, kommer också att vara ett samhälle där fler förpassas till ett konfliktladdat ”utanförskap” – ett där fingerpekande mot synliga minoriteter lättare kan ersätta solidarisk strävan efter förändring. Det är onekligen ”vår tids ödesfråga”.

15 feb 2019
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.