Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
I en demokrati är fem myror fler än fyra elefanter Högljudda högerkretsar upprörs över arbetarrörelsens mobiliseringskampanjer, skriver Ali Esbati. Foto: Johan Nilsson / TT

Krönika I en demokrati är fem myror fler än fyra elefanter

Krönika Rösträttens potentiellt radikala implikationer har alltid utlöst åtgärder från ekonomiska eliter och deras politiska följeslagare. Vanligast och viktigast är sådant som syftar till att begränsa och devalvera det som kan uppnås genom valsedeln, eller att försvåra utsatta gruppers valdeltagande, skriver Ali Esbati.
21 Sep 2018

För de mest besuttna skikten i samhället och dessas politiska talesmän, har allmän rösträtt alltid varit ett centralt hot att hantera. Det finns ofrånkomligen ett spänningsförhållande mellan å ena sidan folkstyrets princip ”en person – en röst”, å andra sidan såväl hävdvunna rättigheter som köpkraftens princip, ”en krona – en röst”. De två sistnämnda sammanstrålar ofta. I den rikaste tusendelen av den svenska befolkningen bestäms söners inkomster till 90 procent av deras fäders. De allra rikastes huvudsakliga väg till att bli rika, är att redan ha varit det.

Synbarligen har allmän rösträtt inte lett till sådant som den moderna demokratins motståndare varnade för – att en ”pöbel” skulle löpa amok och rösta bort all samhällelig ordning, därmed alla rådande makt- och egendomsförhållanden. Men, rösträttens potentiellt radikala implikationer har ändå alltid utlöst åtgärder från ekonomiska eliter och deras politiska följeslagare.

”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning, och sedernas förfall”

Vanligast och viktigast är sådant som syftar till att begränsa och devalvera det som kan uppnås genom valsedeln. De senaste decennierna är det den nyliberala vågen av privatisering och marknadisering som har rullat tillbaka många av folkstyrets landvinningar.

Andra grepp syftar till att människor med ekonomiska intressen som står i bjärt kontrast mot rådande förhållanden, inte deltar i samma utsträckning i den politiska processen. I USA är röstregler som försvårar för särskilt den afroamerikanska befolkningen, fortfarande en realitet. Sådant som leder till splittring inom och försvagning av de arbetande klasserna, är nyttigt för bevarande av ekonomiska orättvisor. Också i Sverige är det lätt att se hur valdeltagandet skiljer sig enormt mellan rika villaområden och ekonomiskt utsatta glesbygder eller förorter. Upplevelsen av att ha blivit övergiven av det politiska systemet spelar in, liksom de svårigheter som egna materiella villkor (arbetstider, utbildningsbakgrund, språkstatus) skapar för att bygga upp en närmare relation till den politiska processen.

Det är (bland annat) i detta ljus man ska se upprördheten i högljudda högerkretsar över arbetarrörelsens mobiliseringskampanjer, eller det rasistiskt anstrukna misstänkliggörandet av att element ur ”pöbeln” aktiverar sociala nätverk, och agerar kollektivt för att göra sig hörda.

I SVT:s nyttiga grafik, där valmanskåren delas upp i små rutor som kan sorteras på olika sätt, kan man visualisera sambandet mellan inkomst i ett område och vilket parti som är störst. Det blir blått där uppe och rött där nere. Men insprängt här och var i hela fältet finns gula prickar – områden där Sverigedemokraterna dominerar. Ordnar man rutorna längs dimensionen storstad-glesbygd, ser grafiken prydligare ut – nu med många gula rutor i de mer glest bebyggda områdena.

Organiserat syndabocksbyggande och reaktionära strömningar utövar en stark lockelse på de ekonomiskt mest välsituerade

Så ritar högerpopulismen om den politiska kartan, till den ekonomiska överhetens fromma. Från områden där behovet av offentlig omfördelning och av utbyggd gemensam välfärd och infrastruktur pockar på en politik i konflikt med marknadsfundamentalismen, levereras röster som i praktiken ger en högergir i den ekonomiska politiken. I grunden är fenomenet urgammalt. ”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning, och sedernas förfall”, hette det 1928. På sina håll har det varit vädjan om samling bakom den trygga kyrkans ord hellre än de farliga arbetarföreningarnas. Eller så har det gällt att lyfta upp ära, nation och härd, när strider har rasat om lön, bröd och tak över huvudet.

Vi lever i en tid då organiserat syndabocksbyggande och reaktionära strömningar utövar en stark lockelse på de ekonomiskt mest välsituerade: ”Populismen” från höger kan överflygla folkliga rörelser för omfördelande beskattning av de rikaste; för högkvalitativ gemensam välfärd; för en framtid som inte dikteras av fossilkapitalets behov. Så kan vi bättre förstå de krafter som drar delar av svensk borgerlighet i riktning mot Sverigedemokraterna och högerradikalismen. Men, också motståndet och dess möjligheter: Fem myror är nämligen fler än fyra elefanter, om de ser till att agera kollektivt, i och för sammanhang där deras röster räknas styckvis snarare än kilovis.

21 Sep 2018
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Juha 21 Sep 2018:

    Det här är fantastisk satir!

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.