I en intensiv valrörelse är det viktigt att ibland kunna koppla av med lite feelgood-litteratur. Själv plockade jag därför upp den tyske sociologinestorn Wolfgang Streecks bok med den peppiga titeln ”How Will Capitalism End?” (2016).
Med genomgång av tunga utvecklingstendenser under de senaste decennierna, målar Streeck upp en mörk bild: sjunkande ekonomisk tillväxt, auktoritärt och oligarkiskt styre, krympande offentliga sfärer, institutionell korruption. Den sammanfattande säljtexten på bokens baksida slutar krasst: ”Inget botemedel mot dessa åkommor finns att tillgå”.
Resultat: att det byggts för lite, bostadspriserna ökat, segregationen accelererat och många löntagare skaffat sig stora bolån
I sin analys lutar sig Streeck starkt mot den store österrikisk-ungerske ekonomen Karl Polanyi. Polanyi beskriver en ”dubbel rörelse” i den ekonomiska historien – ett slags dialektisk dragkamp mellan å ena sidan marknadisering av allt möjligt i samhället och å andra sidan krav på socialt skydd mot marknadiseringens effekter. Särskilt lyfter han fram tre ”fiktiva varor” – land (natur), arbetskraft och pengar. Under kapitalismen finns krafter som ständigt verkar för att dessa ska behandlas som vilka som helst varor, på en ”fri” marknad lösgjord från sociala band. Men marknaden klarar inte att självreglera dessa ”varor”. Kaotiska tillstånd som massarbetslöshet och finansiella kriser uppstår, varpå marknadskrafterna måste ”bäddas in” i motverkande samhälleliga sammanhang.
Streeck menar i sin tur att motkrafterna som skulle kunna moderera och tämja marknadiseringen har försvagats så till den grad att de självdestruktiva tendenserna kanske har passerat kritiska punkter.
Detta har bäring också på den svenska politiska verklighet som ibland kan skymtas genom valrörelsens stridsrök.
Ta till exempel ökningen av hushållens skuldsättning, samtidigt som de politiska och ekonomiska eliterna hållit hårt vid dogmen att statsbudgeterna måste vara ”strama”. Då krymper bland annat utrymmet för offentliga investeringar i byggande. Resultat: att det byggts för lite, bostadspriserna ökat, segregationen accelererat och många löntagare skaffat sig stora bolån, till finansinstitutetens dagliga glädje. En basal samhällsuppgift – att lägga tillrätta för att folk ska bo bra – har i tilltagande grad återgått till ett privat problem, förknippat med individuell konkurrens och vidhängande ängslighet.
De negativa effekterna på svensk skola är uppenbara och långtgående.
Marknadisering har drabbat välfärdsverksamheterna, både genom att kommersiella utförare fått sätta sugrör i skattemedlen, och genom att styr- och kontrollmodeller från ”näringslivet” konsultats in. De negativa effekterna på svensk skola är uppenbara och långtgående. Också andra välfärdssektorer är hårt åtgångna, men så länge marknadslogiken främst går ut över (den kvinnodominerade) personalen, får problemen mindre plats i den allmänna debatten. Även modesta försök att återta en rationell samhällelig styrning har mötts av ramaskrin från kapitalägarna och deras politiska gren. Detta till den grad att man direkt efter förra valet inledde processen att inlemma det högerpopulistiska partiet med nazistiska rötter i försvaret av den fria dragningsrätten på offentliga medel.
På arbetsmarknaden har skyddsvallar mot långtgående utarmning av arbetet varit avgörande för att höja den samlade produktiviteten och stärka den sociala integrationen. Facklig styrka har gjort svensk arbetsmarknad mer effektiv och Sverige till ett rikare, mer sammanhållet land. Nu fortsätter kapitalets företrädare pressa fram osäkrare anställningar; mer ”slimmade” organisationer där behovet av flexibilitet läggs ut på individerna; lägre produktivitet och pressade löner i de nedersta skikten av arbetsmarknaden. Att summan blir en svagare ekonomi och ett skörare samhälle är en rationalitet som det kapitalistiska systemet aldrig har nosat sig fram till självt.
Han ser fackföreningar på knäna, politiska institutioner snärjda i korrupta relationer med kapitalintressena
Streeck är pessimistisk. Han ser fackföreningar på knäna, politiska institutioner snärjda i korrupta relationer med kapitalintressena, och en befolkning vars förmåga att bygga kollektiva identiteter upplösts i individualiserad konsumtion och självutlevelse. I detta har han analytiska poänger. Men han kommer till korta när han underskattar folks förmåga att komma samman i sökandet efter värdighet och jämlikhet. Ingen av de domäner där marknadiseringen pockar på herradöme är fria från motstånd. Det gör sig påmint också i en svensk valrörelse. Och varje dag efteråt.