Varför kan ni inte bara komma överens? Jag vet inte hur många gånger jag hört den frågan från grannar i trapphuset när jag som minister kommit hem dagen efter nattmanglingar i Bryssel om EU:s långtidsbudget. Eller ”se hur vi sköter framgångsrika avtalsförhandlingar” brukar fackföreningsvänner upplysa om. ”I näringslivet löser vi konflikter genom kompromissandets konst” påminner en känd näringslivsprofil om i ett mail och beskriver hur en styrelse nyligen mödosamt mejslas fram i hans kretsar beroende på rätt meriter. Det underförstådda budskapet hos många av ovanstående grupperingar är; släpp prestigen, sänk garden och börja samarbeta över partigränsen mer flexibelt – såklart utifrån deras respektive preferenser.
Interna band spelar roll. Lojalitet ska betalas tillbaka. Plattformar måste säkras.
Logiskt är det mycket man vid första anblicken kan hålla med om. Men politiken är samtidigt annorlunda på så många sätt. För det första. Att driva ett politiskt parti är inte detsamma som att driva ett företag. Visst handlar politik om att saluföra, marknadsföra och slutligen sälja idéer på en väljarmarknad.
Men samtidigt finns det i värderingsstyrda politiska partier en oumbärlig idémässig bottenplatta som aldrig ska kunna gå att sälja ut. Därför är partier som Sverigedemokraterna, med kandidater färgade av rasistiska uttalanden också i denna valrörelse, och med kända nazistiska rötter, otänkbara att regera och samarbeta med för anständiga demokratiska krafter oavsett ideologisk kulör. Likaså vänsterpartiets kommunistiska ideologiska förflutna skrämmer fortfarande, men framförallt är det i dag deras nutida bakåtsträvande syn på tillväxt, vinst och företagande som omöjliggör samarbete med just borgerligheten. Och att både SD och V vill att Sverige ska lämna EU-samarbetet cementerar dem ytterligare på ytterkanten.
Ledare C är orolig för sin egen framtid. Måste göra sig själv politiskt oumbärlig.
För det andra. Till skillnad från uppgörelser i tvister mellan näringslivet och facket eller enskilda affärsuppgörelser så täcker djupa politiska samarbeten i kommun, region, landsting eller regering mycket mer omfattande fält. Det handlar inte om en enda kompromiss. Det rör inte en enstaka eller några få överenskommelser. Det handlar om förutsättningar för att ett större paket först ska formas, förhoppningsvis frodas eller i alla fall överleva fyra framtida gemensamma år.
För det tredje. Det som vi diskuterar minst veckorna efter valet och som kanske är svårast att förstå utifrån är hur politikens privata pussel präglar personerna. Ibland går de över partigränser. Några av mina bästa och mest konstruktiva politiska samarbetspartners under EU-ministeråren var en tysk socialdemokratisk EU-minister, Michael Roth, och en brittisk konservativ dito, David Lidington. Men framförallt inuti och mellan partierna; Interna band spelar roll. Lojalitet ska betalas tillbaka. Plattformar måste säkras.
Ett lagom stort politiskt köttben till A så att hen inte blir alltför besviken
Dessa resonemang finns med i alltifrån regeringsbildningar med olika partier till vilka som ska utses till olika poster eller hur ett större persongalleri mejslas fram. Statsministerkandidat X ser gärna person Y som sin framtida efterträdare. Person Y behöver då en passande plattform att kunna växa in i, så att inte person A som också aspirerar på ämbetet – och inte kan bortses från i ett framtida regeringspussel – skiner för mycket. Ett lagom stort politiskt köttben till A så att hen inte blir alltför besviken, journalister inte ser det uppenbara alltför tydligt eller att partiopinionen klagar offentligt. Statsministeraspirant B kämpar för att hålla i hop faktioner som drar åt olika håll. Med rätt balans i persongalleriet, där F, L och K premieras kan det lyckas. Ledare C är orolig för sin egen framtid. Måste göra sig själv politiskt oumbärlig. Hålla trogna bundsförvanter nöjda med många löften som är svåra att hålla. Oppositionsstrateg E vet att hens politiska existens endast finns vid liv om falang T är i majoritet. Egenintresset ljuger sällan.
Det personliga är politiskt.