Svensk skogspolitik är ett paradexempel på så kallad ”regulatory capture”, klientpolitik, där ett särintresse, massa- och pappersindustrin, har kapat politik och myndighetsutövning inom sina domäner. Nu vill dessa ”feodala” intressen att EU ska anpassa sig.
Maktspråket handlar förstås om att försöka ”ställa saker till rätta” när Sverige nu ska ta hand om EUs ordförandeklubba. De som har mobiliserats är de sedvanliga stödtrupperna inom media, politiken, den så kallade ”skogsägarrörelsen”, de näringslivstillvända (ofta även finansierade) delarna av den skogliga akademin, liksom bankernas skogsrådgivare.
De tyngsta, men kanske lätt föråldrade, artilleripjäser som har plockats fram utgörs av förre statsministern och tidigare ordföranden i Sveaskog, Göran Persson och Håkan Buskhe ,VDn för Wallenbergstiftelsernas ägarbolag FAM. FAM är för de oinvigda en viktig maktfaktor i svensk skogsindustri. De är huvudägare i det tidigare ekonomiska sorgebarnet Storaenso och sedan några år direkt ägare till ett större skogsinnehav i Värmland, som de fick sig tillskiftat när Storaensos intressebolag Bergvik Skog löstes upp.
De basunerar ut att svenskt skogsbruk är bäst i världen
Dessa båda ”eldrör” avfyrade en salva i en debattartikel i Dagens Industri häromveckan. DEBATT: Debatt: Skogsnationen Sverige tar snart över ordförandeskapet (di.se) Före det var Marcus Wallenberg i egenskap av preses (ordförande) för Kungliga Vetenskapsakademin ute på DN Debatt ”Sverige måste våga ta för sig bättre inom EU” – DN.SE och viftade om att ”EU inte ska detaljstyra skogsbruket”. En kvasivetenskaplig rapport Rapportsläpp: EU:s skogsstrategi slår hårt mot svensk skog – Sverige förlorar 24 miljarder kronor per år – Balanskommissionen från ”Balanskommissionen”, där Södra och SCA är två av grundarna är en annan så kallad mörsare.
I dessa artiklar och rapporter utförs en sedvanlig exercis av så kallade ”jägmästarsanningar” av modell m1977. De basunerar ut att svenskt skogsbruk är bäst i världen och ingen annan ska tala om för oss hur svensk skog ska skötas. Vi vet bäst! Dessa upprop ekar av den klassiska ”sanningen”: -Ökad skogsproduktion är svaret. Vad var frågan förresten?
Sverige har enligt Persson och Buskhe ”misslyckats med att förklara och försvara vår skogsbruksmodell” men med ”informella ministermöten och andra högnivåmöten som ett ordförandeland står värd för är en unik möjlighet att visa upp olika samhällslösningar som kan vara av intresse för andra länder”.
Ett specifikt särintresse har kapat politik, myndighets-utövande och stora delar av akademin
Sanningen är att det vi egentligen har att visa upp vad gäller svensk skogspolitik och svensk skogsindustri är ett paradexempel på varför Sverige och andra länder behöver en överstatlig motkraft, när man själv hamnat helt snett. För svensk skogspolitik och svensk skogsindustri är ett paradexempel på den typ av vanstyre, som i det som statsvetare benämner ”regulatory capture”, eller klientpolitik. Det vill säga att ett specifikt särintresse har kapat politik, myndighetsutövande liksom även stora delar av akademin, typ SLU, som deras forskningssatsning ”Future forests”, för att serva sina egna snöda intressen.
Detta särintresse är den svenska massa- och pappersindustrin, framför allt representerade av storföretagen SCA, Holmen, Storaenso, Södra och BillerudKorsnäs. Så har det varit under lång tid.
Ta skogsvårdslagen från 1993, vars ”pappa” var tidigare generaldirektören för Skogsstyrelsen och sedermera VDn för Storaenso Björn Hägglund, som stipulerade att ”miljö- och produktionsmål” skulle vara ”jämställda”. Den är ett illa döljande fikonlöv för att kunna öka virkesuttaget. Med den nya lagen sänktes avverkningsåldrarna, vilket gjorde stora avverkningsvolymer som skulle ha varit ”inlåsta” tillgängliga. Miljömålen var och är mycket vagt specificerade och i stort sett utan lagliga sanktionsåtgärder utan baserade på ”frivillighet”. Och att säga att den nuvarande generaldirektören för Skogsstyrelsen Herman Sundqvist, tidigare skogschef på Sveaskog, hör till en av basarna i ”jägmästarkören” är ett understatement.
Alla ska dansa efter denna pipa. Inte minst statliga Sveaskog. Jag gick själv igenom det helstatliga skogsföretaget Sveaskogs verksamhet i våras Sveaskogs ekonomi ett redovisningsmässigt och etiskt moras 2022 | iskogen.se och slutsatsen är entydig. Sveaskogs övergripande operativa mål är att leverera virkesvolymer till massa- och pappersindustrin. Allt annat, miljömål, kolinlagring, ekonomiska mål, är antingen dimridåer eller helt underställt leveransvolymen.
Tillståndet i den svenska skogen är mycket sorgligt
Jag träffade Sveaskogs nye VD Erik Brandsma efter detta och han sa att han ville återkomma och visa att Sveaskog kan bättre. Jag är luttrad. Sveaskog har visserligen sänkt avverkningsmålet, men det beror nog mest på att man har avverkat alldeles för mycket och har inte mer att ta. Jag har varit med tillräckligt länge sett de bästa intentioner dras ner av det sedvanliga trampet från ”jägmästarkollegiet”.
Men tillståndet i den svenska skogen är mycket sorgligt. Inte ens Skogsstyrelsen kan dölja detta. De konstaterar i rapporten Levande skogar – Skogsstyrelsen att ”Miljökvalitesmålet Levande skogar är inte uppnått och kommer inte att kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Utvecklingen i miljön är negativ.” Och det var före EUs nya regler och FNs beslut om att bevara biologisk mångfald och ekosystem.
I Finland har man insett att man inte längre har någon kolsänka i skogen utan att man har haft ett stort överuttag under lång tid och skogen växer inte enligt produktionsmallarna. Den sanningen lär krypa fram vad gäller tillståndet i Sverige också.
Avslutningsvis vill jag bjuda in alla som kan till ett ”högnivåmöte” för att gå igenom mina egna sorgliga gallringsskogar. Vi kan då också kika på den ärevördiga grannen, bolaget med rötter från 1200-talet, som har sopat ner sin del av den knappt 60 åriga tallskogen. Vi måste kunna bättre.