Sveaskog hävdar i en replik på min krönika att de inte bryter mot skogsvårdslagen och avverkar skogar som är yngre än lägsta avverkningsbara ålder.
Jag hänvisar i min krönika till en granskning som SVT gjort och har ingen anledning att misstro att SVT gjort ett grundligt journalistiskt jobb som kommer fram till sin slutsats.
Det väsentliga är att volymmålen är styrande för Sveaskogs verksamhet. De agerar, som jag skrev, ”dörrmatta” åt framför allt den norrländska skogsindustrin. En privat ”oligopolist” till skogsägare skulle i stället sikta in sig på i stället maximera priset.
Att Sveaskog tagit upp sådana lån har varit för att kunna skifta ut mera pengar till ägaren staten
Min tillit till Sveaskog är skadad. På skogsvårdsspråk handlar det om ”toppbrott”. För det finns många exempel på att Sveaskog ägnar sig åt så kallad ”greenwashing”.
Ett av de grövsta exemplen på detta är Sveaskogs emissioner av så kallade ”gröna obligationer”. Sådan finansiering ska finansiera investeringar i omställning till klimatsmarta och miljömässiga lösningar. Men Sveaskog har inga som helst sådana investeringsbehov, alla skogsvårdsåtgärder som de gör är helt självfinansierande.
Att Sveaskog tagit upp sådana lån har helt och hållet varit för att kunna skifta ut mera pengar till ägaren staten och så som det heter på finansiell svenska ”optimera balansräkningen”, då lånat kapital för ett privat företag är billigare än eget kapital.
För ett statligt företag är det ren humbug
För ett statligt företag är det ren humbug. Ägaren staten finansierar sig klart billigare än vad Sveaskog gör med sina gröna obligationer, och eventuella skatter som företaget måste betala är ju ovidkommande.
För poängen med min krönika var just detta att staten driver sina bolag, som om de vore privatägda, med det enda målet att maximera vinsten. Detta leder till stora samhällsekonomiska misslyckanden ovanpå de företagsekonomiska fiaskona.