De statligt ägda bolagen, som Vattenfall och Sveaskog, har med få undantag ett enda mål för verksamheten: att maximera vinsten. I stort sett alla misslyckas dock med att uppfylla både detta nyliberala målrecept och framför allt det egentliga mål, samhällsnytta, som motiverar att dessa bolag är gemensamt ägda.
Sveriges största skogsägare statliga Sveaskog är ständigt i hetluften och det är högst sällan som detta bolag får några positiva omdömen. Kritiken är helt välförtjänt. Detta bolag är i stort sett ett samhällsekonomiskt haveri, där de enda funktioner som i dag uppfylls är att vara en dörrmatta åt den svenska, framför allt nordsvenska, massa- och pappersindustrin, och ett alibi, genom att vara sämst i klassen, för de övriga skogsägande storbolagens inte helt uthålliga skötselmetoder.
Detta finansiella mål är helt feltänkt och egentligen oanvändbart för att styra ett bolag
Att detta bolag har blivit påkommet med att bryta mot skogsvårdslagen (se SVT:s ”Slaget om skogen”) genom att slutavverka skog som ligger långt under det som skogsvårdslagen stipulerar som ”lägsta slutavverkningsbara ålder” (Stora Enso gör samma sak i mina hemtrakter) är tyvärr inte så svårt att förstå.
Eftersom dessa bolag tillåts använda ”självtillsyn” (”frihet under ansvar”) till skillnad från mindre skogsägare, så går det bra att köra på i dessa djupa hjulspår.
Det finansiella målet är feltänkt
Sveaskogs skogsbruk är i praktiken helt inriktat på att leverera stora virkesvolymer till industrin som möjligt (dörrmattan). Den överordnade styrningen av Sveaskog har varit att nå ett finansiellt mål, en direktavkastning (rörelseresultat i förhållande till tillgångarnas värde) på 4 procent.
Detta finansiella mål är helt feltänkt och egentligen oanvändbart för att styra ett bolag. Det gäller även för ett privatägt och vinstmaximerande bolag. För de parametrar som ingår i detta nyckeltal, som marknadsvärdet på skogsmarken, liksom (det lite mer dubiösa men, för resultatet viktiga posten) ”värdetillväxt för växande skog”) ligger helt utanför bolagets kontroll.
Detta bolag är i stort sett ett samhällsekonomiskt haveri
De har heller ingen kontroll över priset på virke, varför det är storleken på avverkningsvolymen och möjligheten att pressa avverknings- och skogsvårdskostnaderna som bolaget styr med. (Den hårda kostnadspressen gör att utländska arbetslag från Östeuropa och Asien numera dominerar inom skogsvårdsjobben.)
Därav kalavverkar bolaget skogar, som enligt lagen borde ha fått stå 20 år till och minst 40 år till för att få någon kvalitet på virket, och även maximera kolinlagringen.
När man under fjolåret marknadsvärderade skogen, vilket fördubblade värdet, så är detta finansiella mål helt onåbart. Det är mer än dags för en översyn av detta bolags styrning.
Stora skillnader i lönsamhet
Sveaskog har i dagarna också fått en ny VD, Erik Brandsma. Det är inte så sannolikt att han kommer att kunna ändra på något, ens om han vill. Hjulspåren i skogsbruket är både bildligt och bokstavligt djupt uppkörda, och så länge ägaren staten inte inser att de behöver se över den nyliberala målstyrning, vinstmaximering, som tvingades på de statliga bolagen under 90-talet så är verktygen inte så många.
Men han kan få några råd på vägen, som även skulle funka med dagens krav.
Släpp volyminriktningen och sikta på att maximera priset på virke. Sveaskog har en så stor del av virkesflödet i delar av landet, så att de kan agera som vilken oligopolist som helst.
Sveaskog har en så stor del av virkesflödet i delar av landet, så att de kan agera som vilken oligopolist som helst
I dag är det tvärtom. Sveaskog bidrar med sin volyminriktning till att Sverige har bland de lägsta virkespriserna i världen. Det är bara att titta på Finland, som är minst lika beroende av sin skogsindustri som Sverige, som har samma växtbetingelser som den norra halvan av Sverige och som har lika långt till sina exportmarknader.
Timmerpriserna ligger idag 55 procent högre i Finland än i Sverige och massavedspriset ligger mellan 30-40 procent högre.
Skillnaderna i lönsamhet är ännu större. Rotnettot, pris minus avverkningskostnader, blir 90 procent högre för timmer för finska skogsägare och 100-120 procent för massaved. Med sådana priser i Sverige skulle lönsamheten i skogsbruket generellt öka kraftigt, vilket skulle möjliggöra ett mycket skonsammare skogsbruk än det vi har i dag.