Don’t ask what your arbetsplats can do for you, ask what you can do for your arbetsplats.
Njae, det håller ju inte. Arbetsplatsen/arbetsgivaren ska ge dig som anställd en rad saker.
Något som som sällan kan komma ovanifrån: ledning, HR, klubbstyrelse, arbetsgrupper, trevlighetskonsulter och så vidare är det bubblande samtalet. Det som påminner om en förälskelse. När man bara hittar någon som upplever samma sak, och som man bara MÅSTE PRATA MED.
Båda visar upp vad en toxisk maskulinitet ställer till med
På mitt jobb har vi sedan några dagar en liten Teams-chatt om Netflix realityserie Love is Blind. En av chatt-deltagarna har gått ut hårt med sin längtan efter att diskutera, men vi är få som nappat. Alla har sitt.
Man kan också ana viss uppdelning i fin och ful-tv. Det är ju inte helt ovanligt för oss reality-knarkare att mötas av, vi ser det i minsta blinkning, om någon är typen ”jag ser inte på sånt”.
En tv-serie alla däremot gärna pratar öppet om är brittiska Adolescence. Och hatten av, den är galet fantastisk. Och som min kollega webb-Anders, tillhörandes ”jag ser inte sånt”-skolan men som vacklar lite just nu, påpekar finns likheter.
Båda visar upp hur en toxisk maskulinitet ställer till.
Som hur killkidsen i Adolescence fastnar i Andrew Tates brutala träsk. I den oförglömliga skolscenen nämner en lärare hans namn i förbigående till de båda poliserna som försöker förstå vad som pågår i tonåringarna. Läraren rycker på axlarna och säger att den där Tate verkar vara någon killar gillar. Poliserna famlar lika mycket, de behöver barnen för att förstå att de gulliga emojisarna kräver avkodning. På en nanosekund isar det in i märgen av hur lite vi vuxna förstår av våra barns världsbild.
Man vill bara klappa honom på huvudet, och berätta att män som är uppfyllda av sig själva knappast är unikt
I Love is Blind kommer giftet inifrån en av de manliga deltagarna, Ola. Hans självbild är att han är helt fri från just gifter, han yrar om frihet från missbruk som socker, gluten och alkohol. I välstrukna skjortor i ljusa färger, och helst barfota, blottlägger han tyvärr sin egen enormt dåliga självuppfattning.
Så många bara vara-läger och det han kommer fram till är att han inte gillar tjejer med kort hår. För de ser inte ut som mamma
Där han tror sig ha hittat universums röst, ett själsligt djup och förmågan att sätta ord på känslor lurar i stället en riktig drog – egoismen. Man vill bara klappa honom på huvudet, och berätta att män uppfyllda av sig själva knappast är unikt. Man måste inte, som i hans fall, sluta jobba och ägna åratal på olika svindyra retreats för att hitta den. Den destruktiva självcentreringen har vi redan överallt. Inte minst i världspolitiken.
Fin- eller ful-tv. Jag förstår aldrig skillnaden. Väcker det här så här starka känslor är det på riktigt
När Ola inte ägnar sig åt sin inre koppling mellan ego och universum är hans spetskompetens att döma andra grovt. Däribland hans egen fästmö. Sååå många bara vara-läger och det han kommer fram till är att han inte gillar tjejer med kort hår. För de ser inte ut som mamma. Och varje ”djup” insikt ackompanjeras av ett ”mmm” från helvetet.
Fin- eller ful-tv. Jag förstår aldrig skillnaden. Väcker det här så här starka känslor är det på riktigt. Så jag tackar båda produktioner, med något olika kreativa ambitioner när det kommer till form, för att ni rubbar en småbutter människas cirklar.
För att inte allt fokus ska hamna på mannen, något som också tas upp i Adolescence, måste ändå skrivas att kvinnan Ola förlovade sig med i Love is Blind, Milly, verkar vara något av ett gudomligt ingripande i mänskligheten. Konkret och kärleksfullt ifrågasätter hon Olas ytliga svar. Står kvar, vill höra hur han tänker utan att själv gå förlorad.
Ge henne vilket jobb som helst, och hoppas inkorgen är full av fans.
Men varför föll hon från början? Vad är det med spelet mellan heteromän och kvinnor som kan få förödande konsekvenser? Varför svärmar de yngre männen kring Ola, och vill ha hans nonsenssvar på komplexa frågor? Och varför vänder sig pojkar till Andrew Tate?
Skräp- och fult-tv kan alltid innehålla spår av storpolitik. Eller? Låt diskussionen börja i en frihetlig bikupa på fikarasten.