Den som anser att den svenska partsmodellen har förmåga att reglera och skapa goda villkor på arbetsmarknaden bör sträva efter minskad politisering och konfrontation från fackförbunden. Det menar skribenten Carl Eos, till nyligen anställd på fackförbundet Vision. Fackförbunden exkluderar stora delar av befolkningen, och dessa kommer vilja ha en politisk förändring som ska minska fackförbundens inflytande. Detta står att läsa i en debattartikel publicerad i Timbros tidskrift Smedjan.
Artikelförfattaren säger sig värna den svenska partsmodellen och vill försvara den mot den nya borgerliga högern och Sverigedemokraterna. Jag delar ambitionen att stå upp för modellen, men gör det utifrån en annan utgångspunkt.
Jämställdhet och klimat är inte sidospår ‒ de är centrala för jobb, löner och arbetsmiljö.
Den oro som artikelförfattaren ger uttryck för ‒ att fackförbundens engagemang i frågor som jämställdhet och klimat riskerar att rubba partsmodellen ‒ bygger på två missuppfattningar: att dessa frågor ligger utanför facklig kärnverksamhet och att medlemmar med konservativa eller nationalistiska sympatier ”exkluderas” när vi driver dem. Inget av detta stämmer.
Svensk facklig anslutning ligger fortfarande bland de högsta i världen: cirka 73 procent av tjänstemän och 58 procent av arbetare är medlemmar – trots decennier av individualisering och plattformsekonomi. Att siffrorna sjunkit beror framför allt på strukturella förändringar, inte på att facken ”bytt fokus”. Faktum är att de frågor som artikeln beskriver som en ”trend”, till exempel jämställdhet, har varit facklig kärnverksamhet länge – och har varit en starkt bidragande orsak till att organisationsgrad och medlemstal varit mycket höga under mycket lång tid.
Några exempel:
- 1960 – LO och dåvarande SAF avskaffade de särskilda kvinnolönerna och lade grunden för dagens princip om lika lön för lika arbete.
- 1971 – TCO var drivande för att avskaffa sambeskattningen, som satte spiken i kistan för den manliga familjeförsörjarrollen.
- 1977 – LO-TCO Biståndsnämnd (nu Union to Union) bildades för att stötta fria, demokratiska fack runt om i världen.
- 2024 – TCO lanserade ett klimatpolitiskt program med ett femtiotal förslag som binder ihop utsläppsminskningar med trygg omställning och god arbetsmiljö.
Undersökningar visar att svenska löntagare rankar klimatförändringen som ett av landets största samhällsproblem och förväntar sig åtgärder. TCO ser samma mönster i egna enkäter om kollektivavtal och arbetslivets framtid: kunskap och stöd för partsmodellen ökar när vi kopplar löne- och villkorsfrågorna till hållbarhet och rättvisa.
Att hota med politiska repressalier för att fackförbund försvarar dessa värden är för mig djupt oroväckande.
TCO är partipolitiskt oberoende. Men vi försvarar grundläggande, demokratiska värden ‒ människors lika rätt och ett hållbart arbetsliv. Det är inte ”exkludering” att begära att förtroendevalda respekterar dessa principer; det är en förutsättning för att företräda kollektivet.
När artikelförfattaren antyder att ”exkluderade grupper” kan vilja ”se politisk förändring” om facken inte ändrar kurs, är det ett hot mot – inte ett försvar av – den svenska modellen. Också arbetsgivarsidan betonar att hög facklig organisationsgrad är ett gemensamt intresse för stabila, avtalsbaserade spelregler. Partsmodellen blir starkare när facken tar tag i de frågor som präglar morgondagens arbetsliv. Jämställdhet och klimat är inte sidospår ‒ de är centrala för jobb, löner och arbetsmiljö.
Att hota med politiska repressalier för att fackförbund försvarar dessa värden är för mig djupt oroväckande. Det bästa sättet att säkerställa att de perspektiv Carl Eos efterfrågar ryms i fackens arbete är att delta, inte att montera ned den gemensamma röst vi förhandlar med.
Låt oss i stället värna dialogen och fortsätta utveckla världens kanske mest framgångsrika modell för samverkan.