Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Ett svart hål av etnopanik i debatten Under ett liv i Sverige hinner genomsnittsflyktingen inte bli lönsam, utan kostar i genomsnitt 74 000 kronor per år, enligt Joakim Ruists (i bild) uppmärksammade rapport. Men Arbetsvärldens krönikör Ali Esbati kritiserar modellen. Foto: Carina Gran

Krönika Ett svart hål av etnopanik i debatten

Krönika Resonemanget i ESO:s uppmärksammade rapport om flyktingkostnader får det att framstå som om det är de som gör de tyngsta jobben – vi skulle kunna kalla dem arbetarklassen – som belastar lönepyramidens topp, skriver Ali Esbati. Valet av metod och perspektiv osynliggör hur samhällets rikedomar blir till.
7 Jun 2018

Förra veckan publicerade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) en rapport skriven av ekonomen Joakim Ruist. Rapporten ser på statistik över olika flyktinggrupper i Sverige åren 1982-2014. Dessa data används i en prognosmodell för offentliga utgifter.

”Resultatet visar att flyktinginvandringen är en offentligfinansiell kostnad för Sverige, både på kort och lång sikt”, står det i rapporten.

Under ett liv i Sverige hinner genomsnittsflyktingen inte bli lönsam, utan kostar i genomsnitt 74 000 kronor per år.

Här skulle man kunna stanna upp och säga att jaha då vet vi det, samt konstatera att en sådan statsfinansiell kostnad är fullt möjlig att bära för den svenska statskassan, utan nämnvärda åthävor.

Problemet är dock, dels att denna modell för att räkna är missvisande, dels att de resultat den producerar får mer långtgående konsekvenser än några miljarder hit och dit.

Det framstår som att det är de som gör de tyngsta jobben som belastar lönepyramidens topp

Ruists modell bygger på att räkna av prognosticerade skatteinbetalningar mot erhållna välfärdstjänster och -ersättningar. Personer som arbetar med tunga och dåligt betalda yrken, säg, städare och förskollärare, betalar in mindre i skatt än personer som exempelvis håller på med aktiehandel eller fakturerar Landstinget i Stockholm för konsulttjänster på Nya Karolinska.

På minussidan har vi offentliga utgifter. Välfärdssystemen omfördelar mest över en individs livscykel, men också, rimligt nog, från bättre till sämre bemedlade. De bygger på en insikt om att lönearbetets frukter är orättvist fördelade, och att om inga samhälleliga mekanismer, såsom offentlig skola, subventionerad sjukvård, eller något slags föräldraförsäkring existerade, så skulle det vara både jobbigare och fattigare här i landet.

Vad leder detta sammantaget till, i modellen? Jo, att det framstår som att det är de som gör de tyngsta jobben – vi skulle kunna kalla dem arbetarklassen – som belastar lönepyramidens topp. Om hänsyn tas till arbetslöshet och sjukdom förstärks denna bild, ty risken för bägge dessa tillstånd är större hos arbetarklassen, av skäl som man måste vara ekonom med särdeles stort E för att inte begripa.

Utifrån ett sådant ”underlag för samhällsekonomiska och finanspolitiska beslut” (ESO:s mission) skulle man då kunna föreställa sig att Sverige skulle blomstra ekonomiskt om arbetarklassen – särskilt kvinnor, vilka tycks envisas med att såväl addera icke-arbetsföra till befolkningen som själva ägna sig åt oproportionerligt mycket obetalt arbete – diskret försvann, till exempel genom att emigrera under ordnade och kostnadseffektiva former.

Valet av metod och perspektiv osynliggör hur samhällets rikedomar blir till

Min bedömning är att en sådan modell inte utan vidare skulle klara av att bli huvudnyhet i Aktuellt. Inte heller skulle en allians av koleriska internetkrigare och borgerliga ledarskribenter högstämt ställa sig bakom rapportförfattarens rätt att slippa kritiska frågor i nämnda program.

Dock: om man istället genomför samma operation genom att skilja ut flyktingpopulationen och ställa den mot ”rest-Sverige”, som det heter i ESO-rapporten, blir det hela plötsligt ”tankeväckande” nyhetsstoff.

Den akademiska nationalekonomins funktion i samhällsdebatten har det senaste halvseklet i huvudsak bestått i att leverera platta och missvisande världsbilder. ESO-rapporten är ett värdigt bidrag. Valet av metod och perspektiv osynliggör hur samhällets rikedomar blir till. Människors arbetsproduktivitet antas vara en individuell egenskap snarare än något som uppstår i det organiserade arbetet (en syrisk industriarbetare blir i verkligheten mer produktiv i en svensk fabrik, mindre på RUT-uppdrag eller CV-skrivarkurs). Lönen antas vara ett objektivt och fullständigt kvitto på bidraget till samhällsekonomin – ju mer exploaterad och diskriminerad, desto mer tärande.

Den samtidsanpassande twisten är att denna samhällsförståelse kommer inbakad i ett implicit budskap om att det är utbölingar (”under de kommande 100 åren”) som ”vi” kan börja bekymra oss för.

Det kanske kan låta hårt, särskilt med tanke på att rapporten innehåller en hel del fakta som skulle kunna utgöra grund för samtal om 90-talskrisens effekt på arbetsmarknadens funktionssätt, om betydelsen av strukturell diskriminering för inkomstfördelningen i samhället och om följderna av kronisk underinvestering i offentliga välfärdstjänster. Men det är svårt, när det idag finns ett svart hål av etnopanik som deformerar det offentliga samtalet.

News
7 Jun 2018
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Rose-Marie 7 Jun 2018:

    Väl formulerat!

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.