Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
”Den mänskliga faktorn” röjer vår utopiska dröm Självkörande Tesla Model S monteras ihop i den högt automatiserade fabriken i Fremont, Kalifornien. Foto: AP Photo/Jeff Chiu

Krönika ”Den mänskliga faktorn” röjer vår utopiska dröm

Krönika När flygplan kraschar, datorsystem havererar och kärnkraftverk smälter får vi oftast höra att det beror på "den mänskliga faktorn”. Men kanske borde vi istället fråga oss vad begreppet fyller för funktion, skriver Anders Rydell.
23 apr 2018

Den sjunde maj 2016 tog IT-entreprenören Joshua Brown en åktur i sin Tesla Model S genom Williston i norra Florida. Joshua älskade sin Tesla och brukade publicera filmer på YouTube när han lät bilen köra i sitt autopilot-läge – med andra ord Teslas berömda funktion för självkörning. En video hade fått särskild stor uppmärksamhet, när han filmade hur bilens autopilot dramatiskt undvek att kollidera med en lastbil. Till och med Teslas VD Elon Musk twittrade ut videon som fick över en miljon tittare.

Självkörande bilar var framtiden – och Tesla tycktes gå i täten. Joshua Brown var entusiastisk. Men denna soliga vårdag gick inte åkturen riktigt som planerat när bilen for fram i autopilotläget. När en stor vit lastbil korsade motorvägen lyckades inte bilens dator urskilja lastbilen från den vita vårhimmeln. Autopiloten försökte därför i full fart köra under lastbilen. I kollissonen kapades överdelen på Teslan. Joshua Brown avled.

Olyckan blev genast hett nyhetsstoff – samtidigt som bilindustrin tog ett nervöst andetag. Hotade detta att omkullkasta en framtid av perfekt framförda automatiserade fordon? Den hägrande utopi som utlovar ett samhälle utan olyckor, avgaser och bilköer.

När flygplan kraschar, datorsystem havererar och kärnkraftverk smälter beror det på den ”mänskliga faktorn”

Tesla var inte sena med att sända ut ett pressmeddelande. Förutom att beklaga sorgen var PM:et ett försök att avdramatisera det hela – med statistik. Man framhöll indirekt att det var mycket vanligare med olyckor när vanliga dödliga människor körde och att företagets bilar hade färdats 130 miljoner mil utan dödsfall.

Men hur Teslas nervösa kommunikatörer än vände och vred på orden tycktes de inte kunna undkomma det pinsamma faktum att det tycktes vara bilens fel.

Det är ovanligare än det låter. I nästan alla olyckor är förklaringen nämligen en helt annan. Ni har hört den förr: ”den mänskliga faktorn”. När flygplan kraschar, datorsystem havererar och kärnkraftverk smälter beror det på den ”mänskliga faktorn”.

Det är en förklaring som är så vanlig att vi inte ens reflekterar över eller ifrågasätter den. När kärnkraftverket i Fukushima i Japan 2011 fick en härdsmälta efter att drabbats av både en förödande jordbävning och en jättelik tsunami var förklaringen i rapporten ändå efteråt: ”den mänskliga faktorn”.

Men vad betyder det egentligen? ”Den mänskliga faktorn” är det felbara och bristfälliga i ett tillsynes perfekt system. I det moderna teknologiska samhället har människans roll som ett grus i maskineriet förstärkts. Men det började förmodligen redan under industrialiseringen. Det var då ”mankraft” ersattes av maskinkraft. Människan puttades ner från tronen. Maskinerna var starkare, snabbare och noggrannare – de var ofelbara. Sedan dess har maskinen varit människans mått. Vi vill vara effektiva, punktliga, systematiska. Och det är maskinerna som ser till att vi vaknar på morgonen, som berättar när mjölken är dålig och som piper irriterat när vi backar snett med bilen. Vi litar mer på maskinerna än våra sinnen.

Vi har byggt både vägarna och maskinerna. Och vem skulle vi annars skylla på?

Därför var det så omskakande att Joshua Browns Tesla gavs skulden för hans död. Kan kanske maskinerna ändå ha fel? USA:s trafiksäkerhetsmyndighet lät genast beställa en grundlig rapport – drygt ett år senare landade den 500 sidor långa utredningen av olyckan på bordet. Ordningen var återställd: Det var faktiskt Joshua Browns fel. Rapporten konstaterade att bilen flera gånger varnat Joshua från att ta händerna från ratten – han hade inte lytt. Människan är felbar. Bilbranschen kunde andas ut.

Men kanske borde vi istället fråga oss vad ett begrepp som ”den mänskliga faktorn” fyller för funktion. För i en filosofisk mening är det ganska meningslöst, eftersom allt i den ”mänskliga världen” i något led skapats av människor så bär alltid en människa i teorin ansvaret. Vi har byggt både vägarna och maskinerna. Och vem skulle vi annars skylla på?

Så varför fortsätter vi då säga ”den mänskliga faktorn”?

Kanske för att begreppet rymmer hoppet om en hägrande utopi – om nollvisionen. Om den dag då vi har smält samman med maskinerna till perfekta och felfria varelser. Om en värld utan krockkuddar och sur mjölk.

23 apr 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.