Vänsterpartiets deklarerade hot den 21 november, om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, med anledning av situationen på Arbetsförmedlingen, har varit kraftigt kommentarsdrivande. Själv hade jag planerat att låta bli, men misslyckades på sluttampen.
Jag vill lyfta fram några poänger ur denna någorlunda extraordinära process.
Först och främst: Fler har sett och insett, att de skissartade men långtgående planerna på ”reformering”, har varit riktigt dåliga i sak. Nödbroms krävdes, eftersom vägen har pekat så entydigt mot haveri.
Arbetsmarknadspolitiken är en central statlig uppgift. Den är kopplad till många människors ekonomiska villkor – och till en mängd krav som staten ställer på dessa. Den är hårt sammanflätad med idéer och praktik i den ekonomiska politiken: Ska det offentliga försöka parera något av ”marknadens” nycker och ska detta ske bland annat genom att individer hjälps på traven med att anpassa sig till ett föränderligt arbetsliv på fler sätt än ”löneflexibilitet”? Den hänger ihop med synen på gränsdragningen mellan sociala inkomstförsäkringar och socialpolitiska ingripanden – ska samhällets skydd bara handla om ett yttersta skyddsnät för den som blivit fattig, eller i huvudsak inriktas på att undvika fattigdom till att börja med?
Det finns mycket goda och ganska väl undersökta skäl till att det uppstår problem när den hjälp som ska erbjudas personer som vill in på arbetsmarknaden, ska prissättas.
Vidare rör saken vad som lämpar sig för kommersiell vinstdrift. Det finns mycket goda och ganska väl undersökta skäl till att det uppstår problem när den hjälp som ska erbjudas personer som vill in på arbetsmarknaden, ska prissättas. Detta behövde de högmodiga januarikamraterna tydligen påminnas om lite bryskt. Det är inte säkert att det räcker för att det lämnar varaktiga spår i marknadsortodoxa kretsar, men det ges i alla fall mer tid till eftertanke.
Och tidsaspekten är viktig i sig. Att regeringen tvingas skjuta på reformen innebär även att människor och organisationer som, i viss kontrast mot januariavtalets skissörer, har djupare kunskaper om arbetsmarknadspolitikens faktiska behov och problem, får större möjligheter att medverka i dess utformning. Det skapas även ett utrymme för mer av journalistisk granskning, bortom det partipolitiska spelet.
AF-dramat rör också på ett plan hur vårt demokratiska system ska fungera. Konstitutionellt handlar det om vad Vänsterpartiet (genom undertecknad) har KU-anmält regeringens hantering för: ”Rimliga beredningskrav kan inte åsidosättas och nödvändig styrning från regeringen kan inte anstå, endast för att regeringspartierna tecknat en politisk överenskommelse med andra partier. Regeringens ansvar är oförändrat och kontinuerligt”. Det är fullt rimligt med politiska överenskommelser i ett parlamentariskt system, men de upphäver inte regeringens ansvar för att styra riket. Inte heller kan de fungera som pausfunktion för detsamma.
Det är ledsamt att tänka sig att socialdemokrater i regeringsställning skulle vara så desorienterade, att förskjutningar i politikens innehåll ses som irritationsmoment, även när de sker i förment socialdemokratisk riktning!
Viktigt är också att januariavtalet kan underställas verkligheten – såväl den allmänna som den parlamentariska. Alltså: att januaripartierna kommit överens om något kan inte rimligen betyda att de därmed slipper förhålla sig till att saker kan gå dåligt, fel eller förändras. Ej heller att andra riksdagspartier, vilka händelsevis utgör en numerär majoritet i det fall de skulle råka landa i samma ståndpunkt, ska avstå från att agera utifrån egen politik samt impulser från det reellt existerande samhällslivet.
Just detta sista pekar också fram mot det kanske mest ledsamma om jag får säga det själv. ”Själv anser jag att V bör tackas för att partiet fördröjt och delvis stoppat en tokprivatisering”, skriver Göran Greider i Dala Demokraten, efter att ha glatts åt att ”Januariavtalet inte är en metafysisk produkt, huggen i sten och höjd över politiken”. Samtidigt noterar han moloket hur extremt arga ledande socialdemokrater har varit på just V.
Det är ledsamt att tänka sig att socialdemokrater i regeringsställning skulle vara så desorienterade, att förskjutningar i politikens innehåll ses som irritationsmoment, även när de sker i förment socialdemokratisk riktning! Hur det ligger till med den saken får dock S-ledningen säkerligen fler tillfällen att förhålla sig till de kommande åren.