”DÅ: VD för sekt – NU: Jobbcoach”. Det har snart gått tio år sedan Aftonbladet i sin granskning av arbetsmarknadspolitikens ”modernisering” kunde leverera den minnesvärda rubriken.
Fredrik Reinfeldt och hans nybildade allians hade i valrörelsen 2006 gjort återkommande utfall mot den aktiva arbetsmarknadspolitiken (redan sargad sedan 90-talskrisen), som såvitt det gick att förstå, nu skulle ersättas med mantran av suggestiv, närmast religiös karaktär – ”arbetslinjen”, ”utanförskapet”, ”rehabiliteringskedjan”, da capo ad infinitum.
Särskild entusiasm knöts till möjligheten att sparka Arbetsförmedlingens generaldirektör, som ansågs vara en bärbjälke i den socialdemokratiska djupa staten. Efter valsegern tillsattes också en ny generaldirektör, meriterad genom att vara ”störtskön” enligt arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Hon skulle implementera förändringar baserade på den ideologiska synen på arbetslöshet som en funktion av alltför höga anspråk på löner och villkor. På den moderata partistämman 2011 visade statsministern triumfatorisk upp en helskärmsbild på henne, till delegaternas jubel. Arbetsförmedlingen knådades hårdhänt till ett organ för tvångsmässig upphandling av ”kompletterande aktörer” som ”jobbcoacher” och ”etableringslotsar”, samt mer repressiva kontroller av de arbetslösa.
Tillsammans med skattesänkningar för höginkomsttagare, en stupstock i sjukförsäkringen och raserad a-kassa presenterades denna nyordning som kungsvägen till lägre arbetslösheten. Det blev den som bekant inte. Däremot uppnåddes påtagliga effekter på exempelvis medlemskap i a-kassorna (ned), sjuktalen hos de anställda på myndigheten (upp), och förtroendet för Af (ned). Till det sistnämnda torde även tidningsrubriker som ”Etableringslotsarna kan ha rekryterat till IS”, ha bidragit.
De borgerliga partier som under Ulf Kristerssons ledning önskar ta över regeringsmakten i höst, har nu presenterat evangeliet om att de inte bara ämnar gå tillbaka till de mångsidigt fiaskoartade grepp som genomfördes av Reinfeldt och Littorin, utan att de önskar göra detta i det extrema och fullskaliga. Af ska vid en högerseger i valet ”läggas ned”, lovas det nu. Det betyder: renodlas som nitisk kontrollmyndighet i mötet med arbetslösa – och som generös miljardkatapult i relation till kommersiella aktörer.
En rödkindad fantasi om ”marknadens effektivitet” omgärdar en praktik där statens muskler och skatteuppbörd används till att berika besuttna skikt.
Viljan att privatisera arbetsmarknadspolitiken måste sättas in i sitt sammanhang för att bli begripligt. Detta är samma typ av politiska gravitationskrafter som har lett till det pågående miljardhaveriet Nya Karolinska; till skojarverksamhet i PPM-systemet för pensioner; till att ”riskkapitalister” är så intresserade av den svenska skolmarknaden.
Det finns ett brett stöd i våra samhällen för att det bör finnas sjukhusvård, skolgång, pensionsutbetalningar. Likaså något slags system för stöd till arbetslösa att klara sig ekonomiskt, och gärna även kunna få hjälp att skola om sig. Detta betalar vi gemensamt för, och det omsätter väldigt mycket pengar. Det är den pengaströmmen som privata kapitalet intresserar sig starkt för. Och det är den instinkten som nu manifesterar sig genom högerpartiernas utspelsapparat.
Den här typen av utarmning av offentliga funktioner har varit ett framträdande drag i västerländsk högerpolitik alltsedan Reagan och Thatcher. En rödkindad fantasi om ”marknadens effektivitet” omgärdar en praktik där statens muskler och skatteuppbörd används till att berika besuttna skikt.
För det stora flertalet innebär det en dubbel kostnad. Dels pyser skattepengar ut till kommersiella aktörer med starka incitament att maximera bidragsflödet från det offentliga snarare än kvaliteten på verksamheten. Dels ändras vår relation till allt fler delar av samhällsgemenskapen. Vi blir kunder överallt. Så säljer vi ut inflytande och rättigheter som medborgare, och får tillbaka värdelösa fortune cookies där det står att kunden alltid har rätt. Det är en riktigt usel affär.