”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”. Så sammanfattas en solidaritetsidé i Lukas Moodyssons film Tillsammans (2000). Det är en fin devis, också bortsett från skillnaden i koldioxidavtryck mellan rätterna. Det finns ett värde i att göra saker i gemenskap; att umgås som likar snarare än i isolerande hierarkier, att dela med sig hellre än att ständigt slåss för den största biten. Samtidigt finns där en underförstådd utgångspunkt som bör problematiseras: Tanken om en evinnerlig ”trade-off”, som ekonomer brukar vilja kalla det, mellan överflöd och jämlikhet, det bländande och det basala.
Bygget av den skandinaviska välfärdsmodellen har varit ämnad att inom flera områden upphäva detta förmodade bytesförhållande. Och med den äran! Den offentliga vårdcentralen eller sjukhuset skulle inte reserveras för den som saknade råd att ordna högkvalitativ vård på en privat marknad. Vi skulle istället bjuda varandra på den allra bästa medicinska behandling som för tillfället kunde uppbådas. Så också med skolan. Inte skulle den offentliga skolan vara något B-heat, utan själva motorn för att lyfta varenda tjatting. Och mer: Allmännyttans moderna bestånd, utsmyckning av det offentliga rummet, den kommunala musikskolan, bibliotek och badhus. Lägger vi örat tätt mot efterkrigstidens samhällsbygge, kan vi ännu höra ekot av orden som tillskrivs Gustav Möller: ”Endast det bästa är gott nog åt folket”.
Jag tror väldigt många vill ha en välfärdsstat som har fem minuter extra till folk.
”Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam”. Så tyckte karaktären Birger (inte på bilden) i Lukas Moodyssons film Tillsammans (2000). Foto: Sonet film
Resultaten var också mycket imponerande. Sverige klättrade på internationella jämförelselistor. Finns ännu kvar högt upp på många. Och allt detta skedde, samtidigt som reallönerna steg. I praxis visade det sig att högklassig samhällelig välfärd också gynnade den produktivitet som omsattes till marknadspriser.
Men sedan? 90-talskris, nyliberalism, utarmning av offentlig sektor. Den gemensamma välfärden har satts i tvångströja genom skattesänkningar och raserats invändigt genom New Public Management – styrmodeller där de mest korkade och nattståndna idéer om marknadsmekanismer påtvingas verksamheter skapade just för att vara bättre, modernare, mer människotillvända än så.
Jag läser en intervju med den norska utredaren och författaren Linn Herning. Hon har genom outtröttligt granskande, skrivande och debatterande sett till att man i Norge talar om ”välfärdsprofitörer” snarare än vår mer sterila ”vinster i välfärden”. Hon skriver om den tillitsförlust som drabbar hela välfärdssystemet, när allt sätts under ständig press: privata sjukvårdsförsäkringar, kroniskt stressad personal i äldreomsorgen, en sjukförsäkring där rätten till stöd gett vika för kontroll och misstro i de ekonomiska incitamentens namn. Så kan dokumenterat effektiva och välfungerande system vittra sönder.
Det har blivit svårt att ens föreställa sig att det gemensamma ska få bli och vara det vackrare, nyare, ja, lyxigare.
”Vi måste ha en reell diskussion om hur mycket välfärdsstaten är värd”, säger Herning, ”och jag tror väldigt många vill ha en välfärdsstat som har fem minuter extra till folk”. Just så! Idén om att människor helst av allt vill ha en maximalt slimmad gemensam sektor – nedtuggad till ”välfärdens kärna”, som Reinfeldt så ofta talade om – leder fel. Snarare är det just de där fem minuterna extra, den icke-fakturerade omtanken, den vackert utformade parkmiljö som inte kostar extra att visats i, som är själva det samhälleliga framsteg vi gemensamt kan finansiera och nyttja.
Men har vi verkligen råd? Frågan är både talande och bakvänd. Vi har som samhälle så oerhört mycket mer av materiella resurser idag än när välfärdens kärna, fruktkött och skal växte. Det är fördelningen som har förändrats, och i processen hämmat själva vår kollektiva förmåga att tänka på vad som kan åstadkommas i gemenskap. Det har blivit svårt att ens föreställa sig att det gemensamma ska få bli och vara det vackrare, nyare, ja, lyxigare
Marknadsfundamentalismen gör på så sätt de flesta av oss fattigare, såväl materiellt som andligt. Istället för rationella kollektiva lösningar, får vi dränage av resurser till dyrare kommersiella upplägg. Och istället för möjligheten att hjälpas åt att lösa samtidens stora problem får vi desintegration och syndabocksletande. Vi kan bättre än så – tillsammans!