Det kan inte finnas en enda arbetsplats i världen där inte åtminstone någon tycker att chefen är dum i huvudet. Gruppdynamiskt är det en så enkel konflikt att få till. En har mer makt än den andre. Den andre utför det praktiska arbetet, den ena styr och organiserar.
Arbetsledaren, chefen eller arbetsgivaren behöver nu nödvändigtvis inte vara korkad på riktigt, men visst händer det ofta att den anställde faktiskt har mer koll på jobbet som hen själv har händerna på. En bra chef vet detta. En korkad chef tror alltid att hen själv vet bäst och spenderar sedan eftermiddagen med att flåsa detaljstyrning i sina medarbetares nackar.
Vanlig vardag i arbetslivet helt enkelt. Relationer inklusive konflikter utvecklas i det som HR kallar kollegiala team. Du vet sällan hur en ny arbetsplats blir förrän du sätter din fot där.
Eller ja. Om inte jobbannonsen varit en tågkrasch, förstås.
Kul på jobbet har jag oberoende av chefens vilja, tack
Jobbannonsklyschor är en så stor genre att det skrivits böcker om det. Man blir liksom torr i munnen av ord som “agil”, “innovation” och “spjutspets”. De saknar både konsistens och innehåll. Själv börjar jag kallsvettas av genren “fyndiga” annonser som ska “spegla företagets kultur”. Kul på jobbet har jag oberoende av chefens vilja, tack, ge mig bara en korrekt arbetsbeskrivning, bock.
Allt detta kan ändå ursäktas med att arbetsgivare vill vara i tiden eller sticka ut (genom att krystat låta som alla andra, men för all del). Av någon anledning verkar till exempel alla som söker sociala medier-ansvariga avsluta sina annonser med ett utropstecken! Kul! Ungt! Content!
Att någon försöker passa in må komma med sina klyschor, men behöver inte vara ett tecken på att någon tappat huvudet helt. Annat är det med de annonser som redan från start signalerar komplett idioti.
Vad sägs till exempel om en skola som skryter om att vara digitala så till den milda grad att även deras förskoleelever får jobba via varsin iPad? Helt emot forskningen alltså, som numera gärna begränsar skärmtiden radikalt för sexåringar.
Eller vad sägs om att ha till arbetsuppgift att leverera “lärresor” och “problemlösningar” med ett “leende” som “genomsyrar” och “smittar av sig” i varje mejlkonversation du har, inom en annons så tom på konkretion att misstanken ligger nära att hela verksamheten går ut på att sälja båg?
Många av dessa annonser lovar en heltid, kanske, någon gång i framtiden
Annars finns naturligtvis den klassiska raden av platsannonser som efterlyser en anställd som kan jobba tvåhundra procent på en deltid. Tänk att få ansvara för kommunikation, bokningar, schemaläggning, lagerhållning, intern dokumentation och stötta arbetet i att förbättra patientsäkerheten på två enheter – på en deltid?
Men lugn. Många av dessa annonser lovar en heltid, kanske, någon gång i framtiden, efter minst sex månader, när provanställningen ändå tar slut. Jo, man tackar.
Allt detta och mycket mer tillgängligt på Arbetsförmedlingens platsbank just nu.
I vanliga fall är det skönt för en arbetssökande att så här uppenbart kunna sortera bort katastrofala chefer från sin framtida karriär, men just nu hårdnar som bekant arbetsmarknaden.
Senast varslade bara Volvo 1200 anställda på framförallt svenska kontor om uppsägning. Arbetslösheten ligger kring rekordhöga tio procent. De kompetenta arbetsgivarna räcker helt enkelt inte till för alla människor som är på jakt efter en ny arbetsplats.
Allt fler tvingas alltså söka även de jobb där annonsens första rad skvallrar om enfalden.
Vi lever helt enkelt på idioternas arbetsmarknad nu. Grattis, Sverige.