Stämmer det att tjänstemannafacken inom TCO och SACO är mycket bättre än arbetarfacken inom LO på att organisera medlemmar, eller är det tvärtom?
Organisera, organisera och organisera är svaret på frågan om vad som är fackets viktigaste uppgift. Så lyder ett ganska vanligt talesätt i den fackliga världen. Och det ligger väldigt mycket i det. Frågan är bara hur det ska tolkas.
Jag har tolkat det som att inget är viktigare än att rekrytera medlemmar, att det är grunden för allt. Och senaste decennierna är det nog också så det tolkats av de flesta, att det handlar om att värva fler medlemmar. Och inget kan vara mer rätt. För att nå facklig framgång och styrka finns det inga genvägar där medlemsrekrytering inte måste sättas i första rummet.
En fackföreningsrörelse som bygger på tjänstemannafackens styrka i att värva medlemmar, arbetarfackens styrka i att få till kollektivavtal (. . .), det låter som ett framgångsrecept.
Men att organisera är något mer än enbart medlemsrekrytering. Vid sidan av många medlemmar är också många kollektivavtal och många förtroendevalda och klubbar på arbetsplatserna grundpelare i den fackliga organiseringen.
De senaste decennierna har den allmänna bilden varit att tjänstemannafacken i TCO och SACO varit betydligt mer framgångsrika på organisering än arbetarfacken i LO. Det har också varit, med viss rätta, självbilden inom organisationerna. Enligt en nyligen presenterad rapport från Medlingsinstitutet var den fackliga organisationsgraden 2023 bland arbetare 58 procent och bland tjänstemän 73 procent.
Men börjar man skrapa lite på ytan så är, som så ofta, sakernas tillstånd lite mer komplicerade. Det är helt klart så att tjänstemannafacken varit mer framgångsrika vad det gäller medlemsrekrytering. Men å andra sidan visar siffrorna att LO-förbunden varit mer framgångsrika vad det gäller att se till att medlemmarna omfattas av kollektivavtal. Enligt rapporten från Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetarna i privat sektor av kollektivavtal, medan motsvarande siffra för tjänstemännen är 75 procent.
Vad gäller lokal facklig närvaro verkar alla kämpa med den uppgiften och utvecklingen. I en rapport från Arena Idé författad av Anders Kjellberg presenterades siffror som visar att antalet förtroendevalda och klubbar på arbetsplatserna minskar bland både arbetar- och tjänstemannafack.
Genom ett utökat samarbete som bygger på respektive förbunds styrkor kan organiseringen stärkas i hela fackföreningsrörelsen.
Och under ytan finns så klart också förklaringar som har att göra med skillnader mellan arbetare och tjänstemän. Arbetare har generellt lägre lönenivåer, fler visstids- och deltidsanställda samt högre andel utrikes födda. Faktorer som vi vet påverkar förutsättningarna för att rekrytera medlemmar till facket. Tjänstemän finns i större utsträckning i branscher med svag facklig tradition, vilket utmanar uppgiften att rekrytera medlemmar där och därmed möjligheten att få dessa företag att teckna kollektivavtal. Att allt fler jobbar på mindre arbetsplatser och tjänstemännens ökade distansarbete utmanar uppgiften till lokal facklig gemenskap.
Men dessa förklaringar får inte bli till ursäkter, det är helt enkelt olika förutsättningar som behöver hanteras.
Det finns helt klart områden där förbund kan lära av varandra och kanske till och med frågor att mer strukturerat samarbeta kring. En fackföreningsrörelse som bygger på tjänstemannafackens styrka i att värva medlemmar, arbetarfackens styrka i att få till kollektivavtal och på samarbete mellan arbetar- och tjänstemannafack för lokal facklig närvaro, det låter som ett framgångsrecept.
Men det förutsätter att det finns en öppenhet och vilja för nya samarbetsformer mellan tjänstemän och arbetare. Fackföreningsrörelsen är långsiktigt inte starkare än sin svagaste länk. Genom ett utökat samarbete som bygger på respektive förbunds styrkor och på förbund som kompletterar varandra kan organiseringen stärkas i hela fackföreningsrörelsen. Ska den långsiktigt klara uppgiften att organisera, organisera och organisera kommer det krävas nytänk och utveckling. Låt inte prestige, oförmåga att tänka nytt och brist på samarbete stå i vägen för det!