Valrörelsen har kommit igång, och det märks inte minst i den välfärdspolitiska debatten. De politiska företrädarna debatterar, diskuterar och nästan överträffar varandra med lovord om en trygg och fungerade välfärd, som ska leda till jämlikhet och livskvalitet. I en demokratisk välfärdsstat är det just politiska ställningstaganden som formar och leder fram till lagstiftning, och som blir den bakgrund mot vilken lagar och regler tolkas i tillämpningen.
Trots bedyranden om vikten av en god välfärd till alla lyser sjukförsäkringen med sin frånvaro
En central del av välfärden är sjukförsäkringen, som också den baserades på politiska och ideologiska övertygelser. Försäkringen, som initialt var en grundtrygghetsförsäkring framtagen av dåvarande socialminister Gustav Möller, beslutades av riksdagen år 1946. Det kom dock att dröja till år 1955 innan den sjösattes – då kraftigt förändrad. Under ledning av den nya socialministern Gunnar Sträng hade den istället fått karaktären av en inkomstbortfallsförsäkring, där den som kvalificerat sig till sjukförsäkringen genom delaktighet i arbetslivet skulle kompenseras för sitt inkomstbortfall och därmed kunna upprätthålla sin levnadsstandard.
Allt sedan dess har sjukförsäkringen förutsatt sjukdom och nedsatt arbetsförmåga som grund för ersättning, även om de politiska diskussioner som förts omkring både försäkringen och begreppet arbetsförmåga har skiftat över tid. När försäkringen infördes ansågs den vara en positiv förmån för dem som arbetade, där samhället hade ansvar för att den enskildes arbetsförmåga tillvaratogs. I lagmotiven framhölls bland annat att det var bra om den försäkrade gavs goda möjligheter till återhämtning innan återgång i arbete, allt för att skapa bättre förutsättningar för ett långt och produktivt arbetsliv.
Under 1970- och 1980-talen kretsade de politiska diskussionerna i hög utsträckning kring arbetsgivares ansvar för att tillvarata anställdas arbetsförmåga. Därför infördes bland annat krav på medfinansiering av försäkringen och arbetsmiljöåtgärder. Försäkringskassan, som sedan tidigare hade ett ansvar för den försäkrade, fick nu utökade åtaganden kopplade till rehabilitering och kontroll av arbetsgivare.
Numera är försäkringen extremt detaljreglerad, särskilt när det gäller bedömningen av arbetsförmåga
I början av 2000-talet framträdde nya politiska resonemang i lagmotiven. Läkarintygen ansågs inte längre tillförlitliga och en omfattande ”fuskdiskussion” resulterade i att den enskilde fick ett större ansvar, ja till och med en skyldighet, att tillvarata sin arbetsförmåga. Den sjuke förväntades vara aktiv i förhållande till arbetsgivaren och det infördes bland annat en möjlighet till tjänstledighet under sjukdom för att pröva annat arbete. Reglerna stramades upp med lagstadgade tidsgränser, och sjukförsäkringen kom att ses som något negativt eller farligt som vi riskerar att bli beroende av och som därför måste undvikas med alla medel.
Numera är försäkringen extremt detaljreglerad, särskilt när det gäller bedömningen av arbetsförmåga. Nyttjandet ligger i nivå med det som gällde år 1955, trots att det nu är både en annan omfattning på vårt arbetsmarknadsdeltagande och helt andra krav i arbetet. Kritiken mot försäkringen är hård, och i media berättas återkommande om människor som nekas ersättning och därmed riskerar att hamna i fattigdom på grund av sjukdom. Så hur lyder den politiska diskussionen omkring sjukförsäkringen valåret 2018?
Svaret är: inte alls. Trots bedyranden om vikten av en god välfärd till alla lyser sjukförsäkringen med sin frånvaro i den välfärdspolitiska debatten. Och frågan är om det ska tolkas så att våra politiker är nöjda med sjukförsäkringens innehåll och tillämpning, och att några rättsliga förändringar inte är att vänta?