Är politikerna nöjda med sjukförsäkringen? Ruth Mannelqvist frågar sig varför sjukförsäkringen inte syns mer i den välfärdspolitiska debatten. Är politikerna nöjda? Längst bak i bild syns statsminister Stefan Löfven som träffar kärlkirurgen Anders Wanhainen vid besök på Akademiska sjukhuset i Uppsala 26 februari 2018. Foto: Christine Olsson / TT

Krönika Är politikerna nöjda med sjukförsäkringen?

Krönika Sjukförsäkringen är i princip frånvarande i den välfärdspolitiska debatten trots att kritiken mot försäkringen är hård och media visar många exempel på människor som nekas ersättning och riskerar att hamna i fattigdom på grund av sjukdom, skriver Ruth Mannelqvist. Kanske är politikerna ändå nöjda.
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Valrörelsen har kommit igång, och det märks inte minst i den välfärdspolitiska debatten. De politiska företrädarna debatterar, diskuterar och nästan överträffar varandra med lovord om en trygg och fungerade välfärd, som ska leda till jämlikhet och livskvalitet. I en demokratisk välfärdsstat är det just politiska ställningstaganden som formar och leder fram till lagstiftning, och som blir den bakgrund mot vilken lagar och regler tolkas i tillämpningen.

Trots bedyranden om vikten av en god välfärd till alla lyser sjukförsäkringen med sin frånvaro

En central del av välfärden är sjukförsäkringen, som också den baserades på politiska och ideologiska övertygelser. Försäkringen, som initialt var en grundtrygghetsförsäkring framtagen av dåvarande socialminister Gustav Möller, beslutades av riksdagen år 1946. Det kom dock att dröja till år 1955 innan den sjösattes – då kraftigt förändrad. Under ledning av den nya socialministern Gunnar Sträng hade den istället fått karaktären av en inkomstbortfallsförsäkring, där den som kvalificerat sig till sjukförsäkringen genom delaktighet i arbetslivet skulle kompenseras för sitt inkomstbortfall och därmed kunna upprätthålla sin levnadsstandard.

Allt sedan dess har sjukförsäkringen förutsatt sjukdom och nedsatt arbetsförmåga som grund för ersättning, även om de politiska diskussioner som förts omkring både försäkringen och begreppet arbetsförmåga har skiftat över tid. När försäkringen infördes ansågs den vara en positiv förmån för dem som arbetade, där samhället hade ansvar för att den enskildes arbetsförmåga tillvaratogs. I lagmotiven framhölls bland annat att det var bra om den försäkrade gavs goda möjligheter till återhämtning innan återgång i arbete, allt för att skapa bättre förutsättningar för ett långt och produktivt arbetsliv.

Under 1970- och 1980-talen kretsade de politiska diskussionerna i hög utsträckning kring arbetsgivares ansvar för att tillvarata anställdas arbetsförmåga. Därför infördes bland annat krav på medfinansiering av försäkringen och arbetsmiljöåtgärder. Försäkringskassan, som sedan tidigare hade ett ansvar för den försäkrade, fick nu utökade åtaganden kopplade till rehabilitering och kontroll av arbetsgivare.

Numera är försäkringen extremt detaljreglerad, särskilt när det gäller bedömningen av arbetsförmåga

I början av 2000-talet framträdde nya politiska resonemang i lagmotiven. Läkarintygen ansågs inte längre tillförlitliga och en omfattande ”fuskdiskussion” resulterade i att den enskilde fick ett större ansvar, ja till och med en skyldighet, att tillvarata sin arbetsförmåga. Den sjuke förväntades vara aktiv i förhållande till arbetsgivaren och det infördes bland annat en möjlighet till tjänstledighet under sjukdom för att pröva annat arbete. Reglerna stramades upp med lagstadgade tidsgränser, och sjukförsäkringen kom att ses som något negativt eller farligt som vi riskerar att bli beroende av och som därför måste undvikas med alla medel.

Numera är försäkringen extremt detaljreglerad, särskilt när det gäller bedömningen av arbetsförmåga. Nyttjandet ligger i nivå med det som gällde år 1955, trots att det nu är både en annan omfattning på vårt arbetsmarknadsdeltagande och helt andra krav i arbetet. Kritiken mot försäkringen är hård, och i media berättas återkommande om människor som nekas ersättning och därmed riskerar att hamna i fattigdom på grund av sjukdom. Så hur lyder den politiska diskussionen omkring sjukförsäkringen valåret 2018?

Svaret är: inte alls. Trots bedyranden om vikten av en god välfärd till alla lyser sjukförsäkringen med sin frånvaro i den välfärdspolitiska debatten. Och frågan är om det ska tolkas så att våra politiker är nöjda med sjukförsäkringens innehåll och tillämpning, och att några rättsliga förändringar inte är att vänta?

Relaterad läsning

Om skribenten
Rättsvetare (prof.), Umeå universitet
Visa artikelns 5 kommentarer
Kommentera
  1. Av Maria 28 feb 2018:

    Min kommentar Hur kan det rättsligt kunna få vara en utredande handläggare som beslutar om var utredningsplikten är uttömd, samt att till exempel ett SLU so är på cirka 7 sidor där alla läkare som bedömer det har samma uppfattning, ingen arbetsförmåga , dålig prognos och sida upp sida ner med starka svåra nedsättningar. Och handläggaren använder tre bedömningar på sidan tre som är måttlig nedsättning. Godtyckliga val som underlag för avslag, eller?

  2. Av Cilla 28 feb 2018:

    En fråga jag också har funderat över. Varför är det så tyst? Inte minst som sjukförsäkringen var en STOR fråga förra valet, då med liknande problem för de sjuka som då blev utförsäkrade.

    Jag mailade faktiskt en Expressen-reporter och frågade varför de inte hade med sjukförsäkringen bland alternativen när de gjorde statistisk undersökning av vilka frågor svenskarna tycker är viktigast inför valet. (Aftonbladet gjorde motsvarande undersökning, också utan att ha ned sjukförsäkringen.) Reportern har inte svarat. Så, inte ”bara” politikerna tycks ointresserade, de stora kvällstidningarna döljer också frågan, trots att de ibland tar in debattartiklar och rentav skriver ledare just om uppenbart sjuka människor som nekas sjukpenning eller sjukersättning.

    Jag hoppas ju att det blir uppmärksamhet när en välrenommerad forskare som Ruth Mannelqvist skriver, men undrar ändå: vad kan vi ”vanliga” göra för att lyfta frågan, bland politiker och i offentligheten? Jag (och andra) kan förstås kontakta politiker direkt, men jag misstänker att det krävs en s.k. folkstorm för att det ska bli en valfråga.

  3. Av Tobias 1 mar 2018:

    Dessutom saknas även rättssäkerhetsfrågor och rättstrygghetsfrågor. Jag kan inte påstå att jag känner mig trygg eller säker när jag kontaktar olika företag eller statliga verk för att fråga eller inhämta handlingar som gäller mig.
    Jag känner inte att man lämnar ut samtliga handlingar vid framställan eller vid domstolsförhandling. Jag får inte ta del av dessa handlingar eller dokument som försäkringskassan skickar in. Men däremot lämnar domstolen alla mina dokument vidare till försäkringskassan. Så, likhet inför lagen saknas.

    det finns så mycket mer inom detta precis som CILLA skriver. Ingen tidning eller tidskrift lyfter dessa frågor om arbetsskadeförsäkringens oberoende eller opartiskhet. Hur kommer detta sig?

  4. Av Georg Carlde sakförare 1 mar 2018:

    Eftersom sjukförsäkrings är inkluderad i arbetsskadeförsäkringen, blir än mer komplicerat där olika rekvisit föreligger för byte av arbete vid sjukdom respektive sjukdom vid arbetsskada.
    Så länge inte ens den frågan är löst, ställe man sig frågan vad kan politiker om försäkringar sociala samt kollektivavtalade som innehåller ett taleförbud.

  5. Av Barbro 21 jun 2018:

    Jag hittar ingen annan förklaring än att det är arbetsmarknadens parter som äger frågan och att högst ansvarig regering förlitar sig på dem. Tar de verkligen del av arbets- och försäkringstagarnas anmälningar mot arbetsgivare och försäkringskassa till JO och JK?

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar