Arbetsförmedlingen riktade nyligen skarp kritik mot att de får ta emot allt fler människor som är för sjuka för att klara ett jobb på arbetsmarknaden eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Orsaken är att Försäkringskassan allt oftare avslår sjukpenning för att människor bedöms kunna arbeta. Arbetsförmedlingen menar att problemet är att myndigheterna bedömer arbetsförmåga på olika sätt. Man vill därför att regeringen ändrar reglerna så att det ska bli lättare att flytta tillbaka människor i sjukförsäkringen om de inte klarar av att delta i arbetsförberedande insatser.
Inget nytt under solen tänker jag. Diskussion om myndighetssamverkan kring bedömningen av arbetsförmågan går decennier tillbaka.
Inget nytt under solen tänker jag. Diskussion omkring myndighetssamverkan och möjligheter att påverka eller samverka kring bedömningen av arbetsförmågan går flera decennier tillbaka. Med jämna mellanrum tillsätts en statlig utredning, och lika frekvent försöker olika regeringar att tillskapa förutsättningar för eller åtgärder kring samverkan genom exempelvis finansiell samordning, samordningsförbund och samverkansprojekt på myndighetsnivå. Motivet är i huvudsak detsamma – att försöka förhindra att människor faller mellan stolarna när systemen inte längre tillgodoser människors behov, utan att sjuktalen ökar.
Och resultaten? Hittills inte så upplyftande eller positiva om ni frågar mig. Människor fortsätter att falla mellan stolarna, på grund av att man i ett system eller av en myndighet anses vara för frisk för att få ersättning, medan ett annat system eller myndighet anser att man är för sjuk för arbete eller ersättning. Men vad är då egentligen problemet? Är det verkligen att arbetsförmågan bedöms så olika mellan systemen? Efter att under många år studerat begreppet arbetsförmåga inom ett flertal olika ersättnings- och förmånssystem blir mitt svar nej. Problemet är inte att arbetsförmåga kan ha skilda betydelser inom olika system, eftersom arbetsförmågan kan vara olika beroende på vad den jämförs mot. Problemet är i stället att man inom ett system gör bedömningar som egentligen borde ske någon annanstans.
Låt mig förklara lite närmare. När Försäkringskassan bedömer den enskildes arbetsförmåga kopplad till ett konkret arbete kan den anställde, läkaren och arbetsgivaren ganska väl beskriva både nedsatt (medicinsk) funktion och hur funktionsnedsättningen påverkar möjligheterna att utföra arbetsuppgifterna. Försäkringskassan behöver i princip bara ta ställning till om läkarens beskrivning står i överensstämmelse med medicinskt vetenskap, och om den anställde och dennes arbetsgivare beskrivit arbetets krav och innehåll på ett sådant sätt att det är troligt att arbetsförmågan kan bedömas som nedsatt.
När så den enskilde vänder sig till Arbetsförmedlingen ställs han eller hon inför realiteten – de verkliga krav och förväntningar som finns
Men vad händer när Försäkringskassan ska ta ställning till arbetsförmågan i förhållande till ”normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden”? Jo, då saknas i princip en konkret beskrivning av ett arbetsinnehåll, från såväl läkaren som den försäkrade. Och inte heller Försäkringskassan har den kunskapen, utan nu sker en teoretisk bedömning mot vad man tror är ett arbete på arbetsmarknaden (i bästa fall). När så den enskilde vänder sig till Arbetsförmedlingen ställs han eller hon inför realiteten – de verkliga krav och förväntningar som finns på arbetsmarknaden motsvarar inte Försäkringskassans teoretiska bedömning.
Slutsatsen är alltså att så länge det är Försäkringskassan som har tolkningsföreträdet när det gäller vilka krav som ställs i arbeten på arbetsmarknaden, trots avsaknad av kunskap och kompetens, kommer människor att fortsätta hamna mellan stolarna.